The Fault In Our Stars

Från 2013-05-20

Tanken kom till mig under den fjortonde etappen av Giro d’Italia, där vädret inte tillät några TV-bilder och vi under loppets alla timmar istället fick se bilder på publiken vid målområdet. Tanken på att det vackra vissa gånger bara är där.

På Rosvalla i Nyköping kvitterade Bissarna i den 93:e minuten och såg till att den blåsvarta bussen som rullade hemåt var tystare än vanligt. I Uppsala hade regnet nyss slutat falla när jag hoppade upp på min gröna Skeppshult och trampade hemåt.

Ni vet hur det är en sådan kväll i maj, när solen har gått ner och doften av regn fortfarande är absolut närvarande i luften. Varenda butiksskylt och gathörn får en ny lyster. På väg förbi den engelska bokhandeln såg jag The Fault In Our Stars i skyltfönstret, en bra ungdomsbok men framförallt en fantastisk titel. The Fault In Our Stars. Allt kan alltid gå åt helvete, de små sakerna och de stora sakerna, en frispark som tar tre poäng ifrån dig och hjärtat som helt plötsligt slutar slå, sakerna du kan påverka och de där totala tragedierna när felet faktiskt inte ligger hos dig, utan hos stjärnorna.

Cykelkommentatorn Roberto Vacchi skrev idag på twitter, ”Fråga inte vad det är men jag går igång av cykelsport. Det är ju bara så vackert”. Ju bara. Den nedstämda bussresan, cykelturen genom ett regnfriskt Uppsala, boktiteln, publiken vid målområdet i Bardonecchia och kämpande cyklister på snöklädda bergstoppar. Saker att bli uppfylld av.

 

Ja, medan jag var i Nyköping cyklade Giro-cyklisterna i berg.

Marco Pantani gick bort 2004 då hans trasiga hjärta slutade slå efter år av drogmissbruk. När Giovanni Visconti på söndagen vann den femtonde etappen i snökaoset på Col Du Galibier så gjorde han det vid Pantanis monument, ett speciellt ögonblick för Visconti.

– Det är en ära för mig att vinna framför Pantani-monumentet. Jag är likt honom född den 13 januari och jag är säker på att han hjälpte mig lite idag.

Det är mer än födelsedagen som kopplar Pantani och Visconti till varandra.

Efter att Pantani blev utslängd från Giro d’Italia 1999 tog hans liv en vändning åt det sämre. Från att alltid ha varit snabbast uppför så gick det plötsligt lika snabbt utför. De sista åren blev drogmissbruket till depression och hans egna citat ”jag cyklar snabbt uppför för att minimera smärtan” kunde tvärt tolkas som kuslig självinsikt.

För Giovanni Visconti har det senaste året varit tungt. På fjolårets Giro tvingades han bryta den femtonde etappen efter andningssvårigheter, han hade fått en panikattack. I oktober stängdes han sedan av i tre månader för samröre med dopningsdoktorn Michele Ferrari. Efter vinsten idag, när han gråtit klart, sa han ”Ibland finns det problem i huvudet som är svårare att ta itu med än en bruten arm eller ett brutet ben. Någon sa till mig att en cirkel nu är sluten, han hade rätt”.

Depression. Dopning. Kopplingen finns där, och det finns en anledning till att jag började tänka i de banorna, nämligen det citat som Visconti berättade att han hade upprepat för sig själv under etappen.

– Eusebio Unzue har alltid stöttat mig och han brukade upprepa en mening som jag försöker att inte glömma; ”Den som är stark kommer alltid vara stark”. Jag hade det i huvudet varje meter idag.

Den som är stark kommer alltid vara stark. Nog inget dumt motto när man håller på att frysa fingrarna av sig på sin cykel, men Visconti ska nog inte glömma det väsentliga.

Den som är stark är stark tills den faller. När du faller behöver du all hjälp du kan få. Förhoppningsvis har Visconti fått det.

/Oskar