Jag har skrivit massor om bland annat Tour de France i det nya numret av Bicycling. För den som inte får nog tänkte jag publicera mitt reportage om Mattias Reck och John Degenkolb från i våras och samma tidning här, lagom till att Degenkolb ska försöka vinna sin första Tour de France-etapp. Plus bildbonanza!
John Degenkolb gör ett tecken med handen, han vill säga någonting.
– Von der rückseite, okay?
Det är grå vår på Mallorca, och den lilla träningsgruppen är på väg till berget Puig de Randa på den södra delen av ön. Vi tar det von der rückseite, från baksidan, meddelar världsstjärnan när han tittar in genom bilfönstret.
Mattias Reck kör. Han är Degenkolbs tränare, och följer efter cyklisterna med vattendunkar, extrahjul, bars och regnjackor i hyrbilen. De är egentligen en trio som är här. När Degenkolb bestämde sig för att lämna det som då hette Giant-Alpecin för storlaget Trek-Segafredo inför säsongen, tog han med sig Reck och sin närmaste hjälpryttare Koen de Kort, som nu cyklar bredvid honom.
En massör finns också på lägret, och Degenkolbs nye, personlige mekaniker följer med ut på rundan idag tillsammans med sin flickvän som är tävlingscyklist. Koen de Korts fru Kaitlin är kvar på hotellet, och på söndag kommer Degenkolbs fru också. Det är inget uppstyrt teamläger, här är inte fullt av journalister, sponsorer och lagpersonal. Det är bara de.
Reck kan inte ön lika bra, så Degenkolb som är hemmastadd på Mallorca får välja sina mysvägar.
– Det är rätt trevligt att ha det på det viset. Man tar hand om varandra. De tar hand om mig, definitivt. De kräver inte att jag ska ha koll på allt. Och det är väl för att man tycker om varandra tillräckligt mycket, och de vet att jag är bra på det jag är bra på, säger Reck.
Han är gammal SO-lärare, med universitetsutbildning i historia och religion, men självlärd på cykelträning.
– Det är helt knepigt, säger han själv om sin bakgrund, men han har stor nytta av samhällsvetenskapen.
– Att få det akademiska tänkandet, att ta till sig forskning, kritiskt tänkande, att vända och vrida på problem, att se helheter – det hade ju inte funkat annars.
När Trek-Segafredo anställde honom trodde de att han var tysk, och var på väg att ge honom en mejladress med namnet ”Matze Reck”. Hans pappa är förvisso från Tyskland och han pratar tyska med Degenkolb, men han är uppväxt i Ängelholm och bor i Göteborg.
Få förväntar sig att en svensk ska träna en av världens bästa cyklister, men under tre år med Giant, hans första jobb på internationell toppnivå, låg Recks träning bland annat bakom Degenkolbs stora genombrott: klassikerdubbeln med segrar i Paris-Roubaix och Milano-Sanremo samma vår.
Tränarna är inte de mest synliga personerna i landsvägscykling, men de är oftast de ledare som cyklisterna har närmast kontakt med. Som Koen de Kort säger: ”det närmaste man kommer i cykelsporten att ha en chef”.
Olika åkare kräver olika förhållningssätt.
– Om man ibland nästan måste vara diktator med en del cyklister, så måste man vara demokratisk med andra. Jag är ju mer åt det demokratiska hållet om jag säger så. Men med de som har förtroende för mig, då har jag inga problem att bara säga att ”nu gör vi så här, punkt slut”, säger Reck.
Han ser ett gemensamt drag hos de cyklister som är bättre än alla andra, utöver den fysiska talangen.
– De låter inte andra styra deras liv. Om det är vissa grejor som de inte är bra på, ja, då ser de till att ha någon vid sin sida som de litar på, och så fungerar det bra. De ser hela tiden till att skapa det runt sig där det funkar. Man låter inte saker bara ske. Och sedan när de väl har någon som de litar på, då slappnar de av i det. Det är inte det att de hela tiden sitter och ifrågasätter min träning. Då får de ju inte lugn och ro. Utan ”bam, det här litar vi på, nu kör vi full gas här”. Så slappnar de av i det, och så kan de lägga fokus på någonting annat.
Degenkolb är nu ett av två affischnamn i Trek-Segafredo, bredvid Alberto Contador. Är man så stor ingår det i rollen att också vara lite av en chef själv.
– Jag gillar att jag har privilegiet att kunna påverka att saker är på rätt sätt. Alla kan inte det, det är en stor ära för mig, säger tysken när vi sätter oss ner i hotellobbyn på kvällen.
– Det spelar egentligen ingen roll om det är åkaren, soigneuren, mekanikern, kocken – alla måste ge 100 procent för att skapa en situation där jag också kan ge 100 procent. Det är också det som gör cykelsporten så attraktiv tycker jag, att man bara kan lyckas om man har en bra omgivning. Och den omgivningen kommer inte flygande till dig, du måste jobba för det, säger Degenkolb.
Det är en glad grupp som han har samlat omkring sig. Koen de Kort, som enligt Reck alltid är på bra humör, är spurtuppdragare och ska lära upp unga spurtare i Trek, men hans sociala förmåga är också viktig.
– Att prata med folk och få dem att känna sig bekväma, det är sådana saker som John gärna låter mig göra, så att han kan koncentrera sig på att vinna, säger holländaren.
Även de Kort har fått Reck som tränare sedan de bytte lag, och säger att han har börjat acceptera allt mer automatiskt vad svensken säger.
– I början försökte jag, du vet, ”kanske kan jag göra en timme mer”, försökte pusha. Och han sade nej, det är onödigt. Som åkare får det mig att känna att han vet vad han gör och verkligen är övertygad om att det som han säger att jag ska göra, det är rätt. Jag har haft tränare förut där de har sagt fyra timmar till mig och jag har sagt att jag vill göra sex, och de säger okej. Hur mycket har du tänkt på det då, om du tycker att sex också är okej?
På väg till berget samlas en liten svans av motionärer på rulle bakom Degenkolb och de Kort. Ett par av turisterna hänger med ända till roten av backen, men när bilen puttrar uppför den knöggliga baksidan av Randa har vi bara de två proffsens ryggtavlor framför oss.
Det finns ett enda klart synligt tecken på att Degenkolb var med om en olycka för ett år sedan, och det är en liten plastsplint på det finger som nästan slets av i kraschen.
Det var på läger i Spanien, med Reck någonstans bakom i en bil precis som nu, som en kvinna svängde över sin bil på fel sida vägen och frontalkrockade med träningsgruppen där bland andra svenske Fredrik Ludvigsson också fanns med.
Reck var den förste som kom till olycksplatsen.
– Vi fick ju en ganska djup relation tidigt. Vilket också gjorde att när det hände och han låg där, så var det ganska naturligt att jag direkt när jag märkte att han ändå var vid medvetande frågade: ”ska vi ringa din fru?” Och hans telefon låg ju under honom, så han kunde inte komma åt den. Men då hade jag ju Lauras nummer. Då ringde jag upp, och så fick han den, och så pratade han.
Förra året blev mest ett långt, hårt jobb för att komma tillbaka för Degenkolb. Nu är han i fas och det finns ingen skillnad i hur Reck lägger upp träningen för honom, de ser inget annorlunda i hur han positionerar sig i klungan, hur han presterar fysiskt. Han skar upp ena armen, den är svagare än den andra, och vi sitter bakom vindrutan och försöker se om han inte håller den vänstra axeln lägre än den högra. Men kanske var det så redan förut.
– Man tittar på honom lite mer efter kraschen, säger Reck.
Det hade inte behövt vara uppenbart att han tycker om sin cyklist väldigt mycket, för han påpekar det själv.
– Jag gillade ju honom från början. Och det sade jag till honom efter ett tag också, att jag verkligen gillade honom. Sedan är det inte ett krav att man ska gilla varandra för att vara en bra tränare. Men det var ju så.
Reck åkte ner till Frankfurt och hälsade på och bodde hos Degenkolb, pratade med läkare och experter på sjukhuset, så att han kunde planera träningen efter rehaben.
– Det hade säkert också betydelse när han sedan frågade om jag ville följa med till Trek. Att jag brydde mig så mycket om honom att man åker dit och verkligen vill vara involverad i hans fortsättning.
Degenkolb säger att det är viktigt att komma varandra nära när man byter tränare, och det gick väldigt snabbt med Reck.
– Jag är väldigt tacksam för vår relation, säger tysken.
– Vi är inte bara kollegor som jobbar tillsammans. Jag ser inte honom som en anställd till exempel, vi är liksom vänner och det gör allting så mycket enklare.
Påverkade olyckan er relation?
– Jag tror att den absolut har påverkat den på ett positivt sätt. Jag tror att det förde oss ännu närmare än förut. Han var den förste att hjälpa mig när jag låg på marken. Det är en galen historia, och jag är bara väldigt glad att han var där med mig och kunde hålla mig lugn.
Sent på kvällen sitter Mattias Reck längst inne i hotellbaren med ett glas öl och datorn framför sig. På skärmen ser det ut som ett slags kalender. Det är Trek-Segafredos egen version av träningsplattformen Today’s Plan. Här finns cyklisternas alla filer med data från träning och tävling, och oändliga analysmöjligheter.
Reck tar fram Degenkolbs powercurve från en etapp i Volta ao Algarve nyligen, där han förlorade mot André Greipel i spurten. Koen de Kort har tidigare på kvällen vittnat om att han sällan sett honom så arg.
En powercurve visar hur många watt, alltså hur stor effekt, en cyklist har producerat under olika tidsintervall. Vid 20 sekunder på den här kurvan kan man se att Degenkolb var på 99 procent av sina bästa 20 sekunder någonsin.
– Det är trevligt att kunna visa det. Även om han var jävligt sur för att han förlorade så kan man se här att det är väldigt nära det bästa.
– Det är ett bra sätt att ha kontakt med cyklisterna. När det går bra. När det går dåligt, då är det lite svårare, säger Reck och skrattar.
Hans jobb vid den här tiden på året är att med sin fingerspitzengefühl kalibrera formen till årets viktigaste tävlingar för Degenkolb. Han ska vara på topp i tre veckor: från Milano-Sanremo, över Flandern runt och till Paris-Roubaix.
Idag är den andra dagen av sex på lägret, och uppgiften för Degenkolb och de Kort var att få ihop fem timmar på cykeln totalt, göra styrkeintervaller på berget och avsluta med en spurtövning. Den här veckan är det fortfarande uppbyggnadsträning, och sedan blir etapploppet Paris-Nice den sista förberedelsen för klassikerna.
– Tävlingar är ju väldigt ostrukturerade, och för att kroppen ska kunna ta emot all den här ryckigheten, den här blandningen, så vill man bygga upp sig mer strukturerat, säger Reck.
– Så struktur, struktur, struktur, uppbyggnad – och så tävla, tävla, tävla med riktigt hög intensitet, blanda lite mer. Och sedan tillbaka, vila lite, få lite mer strukturerad träning för att bygga lite till, och så kötta, kötta, kötta igen.
Reck håller en lektion i hur ytterligheterna i träning passar väldigt bra ihop. Det mest grundläggande som man kan träna efter en viloperiod är lugn distans och kraft, som korta spurter eller knäböj. De är motsatser, och stör inte varandra. Ju närmare man kommer säsongen, desto fler moment som liknar varandra mer lägger man in.
En etapploppscyklist behöver mer nötande i mellanregistret, många timmar med snabbare distansåkning, medan en klassikeråkare och spurtare som Degenkolb ska ha mer polariserad träning. Lugnare distans och hårdare kraft.
Sista steget handlar sedan om att vara bra även efter många timmar i sadeln.
– Säg att han kan spurta i tio sekunder på 1 500 watt när han är fräsch. Om det droppar till 1 200 watt efter sex timmar, ja, då vinner han inte Sanremo. Det är det som är uthållighetsidrottens formtoppning, att ha peakar på slutet, säger Reck.
Hur kommer du fram till träningsschemat?
– Jag sitter bara och tänker. Det går inte att hitta någon lärobok som säger att man ska göra såhär.
Fakta Mattias Reck
Ålder: 46.
Bor: I Göteborg med barnen Ella, 9, Gustav, 13 och frun Lisa.
Gör: Tränar bland andra John Degenkolb och Koen de Kort i Trek-Segafredo på ungefär halvtid, samt andra cyklister på olika nivåer, till exempel landslagsåkarna Sara Mustonen och Sara Olsson. Har en liten tränarroll på cykelgymnasiet i Skara.
Snabba frågor
Hur mycket bättre är världens bästa om tio år, och på vad?
– Jag ser inte mycket mer som man skulle kunna krångla till och ändra på inom fysisk träning. Inte heller när det gäller kost och återhämtning. Det har ju hänt ganska mycket med det de senaste åren. Även med styrketräning. Den dagen de sänker UCI:s 6,8-kilosgrej (gränsen för vad en cykel får väga), då är det klart att de kommer att slå nya rekord i backarna. Men utifrån en tränares synvinkel så finns det liksom inte någon ny revolutionerande grej som skulle kunna ändra väldigt mycket.
Vad skulle damerna kunna förbättra?
– Att vara proffs länge som damcyklist är otroligt imponerande, det är en passion som måste vara otroligt stor. Du kan tänka dig så många tjejer som måste gå och oroa sig: får laget ihop de grejor som de har lovat och så vidare. De måste själva ordna mycket. Sedan är det svårt att se att det kommer att komma in mycket mer pengar och ruljans den närmaste framtiden. Men man kan ju hoppas på det. Då hade de definitivt haft chans att ta större kliv än herrarna.
Saknar du forskning om kvinnors träning?
– Den filosofin och det sättet som jag tränar folk på, mycket av det är forskning som är gjord ganska långt tillbaka, och den är gjord på män. Jag är absolut ingen expert på vad som är specifikt för kvinnor och jag brukar inte lägga så mycket vikt vid det heller. Där får de säga till mig hur de fungerar. Jag hoppas att det kommer mer.
Skulle du vilja veta mer om hur mensen påverkar?
– Absolut. Eftersom jag inte inte hittar tillräckligt mycket om det, så blir det att jag frågar utövaren i fråga. Sedan, kanske för att jag mest tränar killar, så har jag kanske inte varit tillräckligt drivande. Där skulle jag kunna bättra mig. Jag har ju tittat efter det, och jag hittar inte så mycket. Så jag har nöjt mig med det att det är väldigt individuellt.
– Men det finns en del forskning som jag tar hänsyn till. Överlag har styrketräning blivit någonting som införlivats mer och mer hos uthållighetsidrottare, och det har visat sig att det hjälper både för spurtare men också för ren uthållighet. Och det finns viss forskning som visar att tjejer har ännu mer nytta av det, och de ska också behålla styrketräningen närmare in på formtoppar.
Hur mycket krångligare är det att bli proffs som svensk jämfört med i ett klassiskt cykelland?
– Det är mycket svårare. Vi är bra på att få fram juniorer, vi tränar mycket och bra, så det har absolut inte med det att göra. Men när man kommer upp i U23-klassen ska det börja tävlas mer. Har man då inte tre, fyra mindre proffslag som kan vara ute mycket, så att du får mer erfarenhet och kan köra ett lopp på fyra timmar där det går fortast den fjärde timmen… I Sverige är klungan så liten och de bästa har ofta avgjort tävlingen långt före den fjärde timmen. Så det blir inte tillräckligt fort tillräckligt länge.
– Det spelar ingen roll hur bra du är, om du inte tävlar utomlands så blir det ingenting. Du kan inte bli proffs om du tävlar hemma, dels för att nivån är för låg och sedan är det ingen som vet vem du är. Det är rena lyckträffen om på de fyra, fem internationella tävlingar du kör, där är du så bra att du blir sedd.
Går det att vinna Touren ren?
– Jag är säker på att man kan vinna ren. Jag är helt säker på att Degenkolb är ren. Helt säker. Även om jag egentligen inte kan vara det, eftersom jag inte följer honom alltid. När man ser vad vissa i sina kroppar har möjlighet att göra – det känns inte lika främmande med sådana extrema värden när man jobbar med det. Jag har inte sett allting, men det går definitivt att vinna Milano-Sanremo och Paris-Roubaix, och Tom Dumoulin kunde ligga etta i Vueltan inför sista bergsetappen, och det kan jag säga var också helt rent.
Vad är svenska cyklisters vanligaste misstag?
Motionären:
– Om man definierar motionär som någon som rör sig för att vara hälsosam, då spelar det egentligen ingen roll vilken typ av träning man gör. Tränar man tre, fyra gånger i veckan, då går det ju knappt att träna fel. Där är nog snarare problemet att folk inte hittar balansen i livet, att de tränar mer än vad familjelivet klarar eller man sätter upp större förväntningar än man borde eller sådär.
Elitmotionären:
– Elitmotionärer kan ofta få så otroligt fokus på träningen. Det är lite svenskt tycker jag själv, att man lägger ner så otroligt mycket träning under vintern, och så är man för trött mentalt och fysiskt för att orka med en hel säsong. Redan i mitten av oktober börjar det ju komma fram en massa bilder på folk: ”nu är det dags att sätta sig i tortyrkammaren i källaren”, och så börjas det dras igång intervaller på de här testcyklarna väldigt tidigt. När det har gått ett halvår så har fortfarande inte cykelsäsongen börjat.
Elitcyklisten:
– Vi har ju världens längsta försäsong i Sverige, och där tror jag att folk ska variera sig lite mer. Man måste dosera. Och då tror jag att man kan känna glädje i att hitta lite målsättningar i augusti, september. Många vilar ju då, och därför är de så sugna redan i oktober. Det skulle jag säga är ett ganska vanligt fenomen. Och det gäller nog även många elitcyklister. I augusti är det mycket tunnare i en elitklunga än vad det är april, maj.
Klungan 