Fill my dreams with flake of snow

537491_10151532339009873_1874295769_n

Landsvägscyklingen är en sport gjord för hjältar. Vare sig hjälten är en Thomas Voeckler som med öppen mun sliter sig kvar i en osannolik ledning på Tour de France eller en Johnny Hoogerland som flyger rakt in i ett taggtrådsstängsel bara för att fortsätta tävlingen dagen efter.

För cyklisterna på Milano-Sanremo anno 2013 var det en hjälteinsats bara att komma i mål.

Cykel. Buss. Cykel. Så blev 2013 års upplaga av Milano-Sanremo, tävlingen som kallas ”La Primavera”, uppdelad. När iskylan och det ymniga snöfallet blev för mycket bestämde sig arrangörerna för att bryta tävlingen och skjutsa cyklisterna över de svåraste passagerna. I den påtvingade halvtidspausen glödde twitter. ”Fucking. Freezing”, skrev Mark Cavendish, ”It’s snowing so much this could be biathlon. If so, can I be shot first?”, skrev Koen de Kort, och Taylor Phinney publicerade en bild där isen låg i en tjock hinna på hjälmen.

Tävlingen återupptogs i Cogoleto, 126 kilometer från mål, och när Gerard Ciolek sedan vann en meriterande seger så kunde vi bokföra en av, eller kanske vad som hade kunnat bli en av, de mest episka upplagorna av det 104 år gamla loppet.

Om vi tar fram blyertspennan och vrider tillbaka kassettbandet så hittar vi en årgång av Milano-Sanremo som, trots allt, var betydligt jobbigare.

Den 3 april 1910 avgjordes Milano-Sanremo för fjärde året i rad. Det var kallt och snöigt när de 71 cyklisterna gav sig iväg från starten i Milano. Över tolv timmar senare, med 289 trampade kilometer i benen, gick den 25 år gamle fransmannen Eugène Christophe i mål som vinnare. Han var en av bara fyra cyklister som slutförde tävlingen.

Christophe har själv berättat om sina upplevelser den där söndagen i april.

christophe_e

”Jag tvingades stanna på grund av magont och kollapsade vid en sten bredvid vägen. Jag var genomfrusen.  Allt jag kunde göra var att vrida huvudet lite åt båda hållen. Jag förstod inte vilken fara jag var i – jag ville bara komma först till San Remo.  Jag tänkte på mitt kontrakt med cykelfabriken. Jag skulle få dubbla lönen vid vinst, och 300 francs i segerpengar.  

När jag låg där såg jag ett hus – och av ren tur så passerade en man förbi mig. Han stannade upp och började prata på italienska, så klart. Jag nickade mot huset och sa ”casa”, och han förstod. Han tog mig under armen och ledde mig till huset, som visade sig vara ett litet värdshus. Väl inne så klädde ägaren av mig mina genomblöta kläder och virade in mig en filt. Jag mumlade efter ”acqua caldo” och pekade på några flaskor med rom.

1910msr

Jag var där och värmde mig i runt 25 minuter och såg under den tiden fyra cyklister passera förbi utanför. Van Hauwer och Ernest Paul (två av hans konkurrenter) kom in i huset. De var så kylslagna att de stoppade händerna rakt i den öppna elden. Paul hade tappat en sko utan att märka det. Jag bestämde mig för att fortsätta.

Jag kände att kroppen började komma tillbaka men ägaren av värdshuset ville inte släppa iväg mig, och Ernest Paul sa, ”du är galen”. Till slut tvingades jag ljuga om att jag hade en vän som skulle ta mig till San Remo via tåg för att komma iväg”.

Christophe tog sig ut från värdshuset och stod sedan för en makalös insats. Han passerade de fyra cyklisterna framför honom och gick solo de sista 100 kilometerna in till målet. Stundtals i tron att han cyklat vilse. Tvåan Luigi Ganna gick i mål en timme efter Christophe men blev senare diskad då det kom fram att han åkt bil delar av sträckan.

Efter målgång togs Eugène Christophe direkt till sjukhus där han sedan blev kvar i en månad för att återhämta sig från frostskador på händerna och andra problem som kylan åsamkat kroppen. Det sägs att de tog ytterligare två år innan han var fullt återställd.

top20Cl_18_clip_image001

 

 

 

 

/Oskar

Bella ciao

EPSON scanner Image

Det är den åttonde mars och den som är i Italien idag, vid starten av Tirreno-Adriatico eller var som helst, kommer antagligen att se en massa mimosa runtomkring sig. Det är en tradition i Italien att ge de gula blommorna till kvinnor på kvinnodagen. Det var först häromåret som jag fick reda på varför. 

Blomman valdes 1946, strax efter kriget. Andra arter var på förslag, som violer och orkidéer, men bland andra Teresa Mattei, partisan under kriget, argumenterade för mimosan som var i säsong och enkel för alla att plocka.

Det var också en blomma, sade hon, som motståndsmännen gav till kvinnorna, le staffette, under kriget.

Le staffette var kvinnor som fungerade som kurirer. De kunde transportera meddelanden, dokument, vapen och förnödenheter, med risk för att bli torterade, fängslade eller dödade om de upptäcktes. Cykeln var ett oumbärligt transportmedel för dem.

Jag har skrivit flera gånger om Gino Bartali, den store cykelstjärnan som i hemlighet hjälpte judar under kriget genom att bland annat transportera dokument i sin cykel under förevändning att han var ute och tränade. Le staffette opererade på samma sätt, men inte bara i Italien. Tänk vilket viktigt vapen cykeln var för motståndsrörelsen i alla de ockuperade länderna. Så fort man läser om en kvinnlig hjälte under andra världskriget, så dyker en cykel upp någonstans i historien. Kvinnor på cykel kunde se harmlösa ut, men på flera ställen förbjöds cykling och man var tvungen att söka särskilt tillstånd för att få ha en cykel.

När Teresa Mattei var 92 år gammal sade hon i en intervju:

– När jag ser flickorna med buketter av mimosa på kvinnodagen tänker jag att vår kamp inte var förgäves.

På bilden: Olema Righi, staffetta från Carpi.

Intervju: Mattias Reck om att byta lag till Trek-Segafredo

Först var det dubbla klassikersegrar med Milano-Sanremo och Paris-Roubaix, sedan var det en otäck olycka då en kvinna körde sin bil på fel sida vägen och rakt in i en grupp Giant-Alpecincyklister på träningsläger i Spanien. Det här är den tredje intervjun i detta lilla hörn av internet med den svenske tränaren Mattias Reck, en av försvinnande få svenskar i världstoppen i herrlandsvägscykelsporten. Den här gången berättar han en nyhet: han ska byta lag från Giant-Alpecin till Trek-Segafredo.

En gemensam nämnare både i den fantastiska klassikerdubbeln och den ödesdigra olyckan var ju John Degenkolb, och det är honom som Reck ska följa med till det storsatsande Trek.

– Det finns ju en tradition inom sporten att om man är tillräckligt betydelsefull så är chansen större att man kan ta med sig någon. Koen De Kort följer ju också med. Contador ska komma också, och han har med sig en och annan från Tinkoff, säger Mattias på telefon hemma från Göteborg.

– Degenkolb var intresserad av att ha med mig, och jag kunde tänka mig att prata med Trek. Sen klickade jag och Trek också.

Vi ska komma till John Degenkolb och hur hans och hela Giant-Alcepins säsong präglades av den där olyckan i februari, då även bland andra Fredrik Ludvigsson var med. Men först lite om Trek. Mattias går från en heltidstjänst som en av två huvudtränare i Giant-Alpecin till halvtid och att träna fyra, fem cyklister. Förutom Degenkolb vet han ännu inte vilka det blir. Han ska vara en del av klassikerlaget, som leds av sportdirektören Dirk Demol, och vara med på träningsläger och som coach under de stora tävlingarna på våren. Med barn och en fru som jobbar heltid är det inte helt lätt att resa så mycket som ett jobb i cykelsporten kräver, och han ville gärna gå ner till halvtid. Nu får han 50, 60 resdagar istället för 90. Han är en av flera tränare som är knutna till laget på deltid, med spanjoren Josu Larrazabal som huvudansvarig för träningen.

Han kommer till ett av storlagen i sporten, och dessutom ett som satsar inför nästa år. Han vet inte allt om hur Trek funkar än, men har redan varit på ett uppstartsmöte med hela laget.

– Det är helt klart så att det är en nytändning i Trek. Det märkte man också på det här mötet. För det är klart att målsättnignarna är ganska högt satta. Vi ska mer eller mindre vara med och tävla på alla stora tourer och de stora monumenten, och komma väldigt bra på världsrankingen. Det är klart att om man ser på laguppställningen så har jag kommit till ett lag som är på ännu ett steg högre upp. Där målsättningen definitivt är att komma på de högsta platserna på World Tour-rankingen.

Vad har du fått för intryck av Trek?

– Det verkar vara ett väldigt gott gäng där man är väldigt bra vänner. Ungefär på samma sätt som i Giant. När jag började i Giant var jag imponerad av hur bra laganda det var, och det verkar vara minst lika bra i Trek. Sedan har jag redan träffat sportdirektörerna och en del av de andra tränarna. De verkar också väldigt bra.

– Den spanske huvudtränaren verkar väldigt bra, både att prata med och hans kunnande. Sedan är det klart att Luca Guercilena som är general manager, han är själv utbildad sports scientist på Mapei-institutet. Nu ska han inte jobba som tränare i första hand utan han är general manager och har jättemycket annat att göra, men han har ju varit Cancellaras tränare i många år och man märker när man pratar med honom att han kan även prata mitt språk. Han pratar inte bara som chef över allting utan han är även sports scientist och coach. Det ska bli spännande att ha en sådan chef.

– Sedan är det ett helt annat lag, det är mycket spanjorer och italienare, det har vi inte haft alls i vårt lag. Så det ska bli spännande att se vilka skillnader i mentalitet och sådär som det blir, när det är många cyklister från Medelhavsregionen. Giant var internationellt, men det här är ännu mer internationellt.

Giant-Alpecin har också varit lite av ett svensklag, med sportdirektören Aike Visbeek, bröderna Ludvigsson, Sara Mustonen och Reck. Nu blir bara Aike Visbeek kvar från svensklägret. Även Degenkolb lämnar laget där han slog igenom, efter ett år som har präglats av träningsolyckan i Spanien. Mattias kom till platsen strax efteråt i bil, och var en av de första på plats efter kraschen. Fantastiskt nog kom alla i gruppen undan utan livshotande skador och har alla i lite olika takt tagit sig tillbaka till tävlingscykeln igen. För Degenkolb innebar olyckan att ett finger var nära att slitas av, och han fick aldrig chansen att försöka följa upp förra årets succévår med Milano-Sanremo och Roubaix. Han har bara två förstaplatser i år. Men det hindrar alltså inte att han tillsammans med Alberto Contador har värvats som en av två nya stora stjärnor till Trek-Segafredo, där han får axla pensionerade Fabian Cancellaras mantel som ledare på klassikersäsongen.

Vad är det som funkar så bra med dig och Degenkolb?

– Egentligen är det nog så att jag har klickat och haft ett bra samarbete med väldigt många cyklister i laget. Så på det sättet är det synd att man ska lämna ganska många av dem. Men nu har man fått den här chansen att byta till Trek och det var ett sådant uppdrag som jag gärna ville ha. Så det är inte bara Degenkolb som jag har klickat bra med, men nu hade jag möjligheten att följa med honom. Och självklart är det så att jag och Degenkolb funkar väldigt bra ihop. Det går väldigt bra, jag vet inte varför men det bara funkar. Det är naturligt och bra. Det är svårt att säga varför.

Hans bästa resultat har han ju gjort efter att du började träna honom.

– Han har alltid varit duktig. Om vi bortser från denna säsongen som har varit väldigt speciell och tagit mycket mental energi att komma tillbaka, så har han alltid  varit i väldigt bra form när han skulle vara i form.  Vi har liksom alltid lyckats: ska han vara i form på klassikerna och Touren och i slutet inför VM så har han alltid varit det.

– Han har alltid varit i bra form och vi kan prata om det mesta, så det är väl en trygghet för honom att ha någon som känner honom.

Hur har det här året varit efter kraschen?

– Första året jag var med i laget så tror jag att vi gick från 16:e till 8:e plats på världsrankingen. Året efter var vi tia, vi tänkte att det är där vi ska vara, topp tio ungefär. Men i år på grund av kraschen så är vi på plats 16. Vårt lag har inte jättemånga stjärnor som tar poäng utan det är några stycken. När Degenkolb inte kan ta några poäng på våren när han vanligtvis tar kanske över 200, så påverkar det oss väldigt mycket.

– Andra har blivit tvungna att köra fler tävlingar och det blir man mentalt trött av. Det har varit svårt för oss att få ihop lag på många tävlingar, vi har fått välja bort tävlingar och tävla med färre cyklister. Laget har varit otroligt bra på att inte sätta press på oss, varken cyklister eller personal har känt extra press. Det har de hanterat väldigt bra. Det har satt sin prägel på hela säsongen, det har det verkligen gjort. Även om Degenkolb inte har gjort så många tävlingar i år och hans träningstimmar är färre,  så kommer han definitivt att behöva en rejäl paus efter den här säsongen ändå, för det har varit så tufft att komma tillbaka. Bara det att gå på rehab och hålla på som han har gjort med underarmen och handen och fingrarna. Även om det inte handlar om att sitta på cykeln, så är det klart att det är krävande mentalt.

Hur är det med honom nu?

– Nu är allting bra. Det var först under Tour de France andra halva som han kände att han var tillbaka. Det har aldrig varit någon tvekan att han ska komma tillbaka, han har alltid känt att det ska ordna sig med fingret, och ”gör det inte det så får jag köra på fyra fingrar, det ordnar sig alltid”. Men det är klart att han har varit trött mentalt också ibland, att inte komma tillbaka. Han är ju en sådan vinnartyp, och när han känner i Kalifornien och Dauphiné att han har ett så långt kliv fram, så är det klart att det är jobbigt. I Tour de France så orkade han inte ens spurta. Det var lite av en chock för mig med, för det kändes ändå som att han var på G i Dauphiné, och så lite träning på det också. Och så kom man till Touren och så när alla ska börja spurta, med några hundra meter kvar, så får han sluta för han är helt färdig. Det klart att det är tufft när man har stålsatt sig för det så länge, och så kan han inte ens spurta ändå. Så därför var han desto gladare under sista tredjedelen, när han kunde vara med och matcha. Och man ser det på wattfilerna också, att han pallade att ha bra tryck även efter tuffa tävlingar. Men det har tagit sin tid, det har det gjort.

– Nu sitter man mest och funderar på hur många veckor vi kan ta paus. Säsongen är jättelång, för han ska till Abu Dhabi också. Det är viktigt att ta paus så att han är mentalt fräsch efter en sådan här tuff säsong. Men man kan inte vila för mycket heller, för tar man paus i fyra veckor, då är det nästan december.

Urban Cowboy

Jag vet jag vet, det är Tour de Fraaance, men Girot vill också ha lite uppmärksamhet. Det talas faktiskt förvånansvärt lite i den internationella cykelvärlden om att en av sportens stora aktörer, Girotarrangören RCS, har bytt ägare.

Det är ju inte bara de sportsliga reglerna som bestämmer hur en idrott fungerar, utan också dess struktur och dynamik: vem som äger grejor, hur man tjänar pengar på den, vilka intressen som driver den.

Som ni kanske vet: Tour de France och Vuelta a España, tillsammans med Paris-Roubaix, Paris-Nice och ett antal andra stora cykellopp, arrangeras av ASO, som bland annat även äger Frankrikes stora sporttidning l’Équipe. Och Giro d’Italia med flera tävlingar som Milano-Sanremo och Lombardiet runt, arrangeras av RCS, en av Italiens största mediekoncerner som bland annat ger ut Gazzetta dello Sport, den rosa tidningen som har gett Girots ledartröja sin färg. ASO och RCS är de två stora tävlingsarrangörerna, kolosserna i cykelsporten.

Cykelsporten är ju både lik och olik fotbollen på så vis att det är tävlingsarrangörerna istället för lagen/stallen/klubbarna som kan tjäna pengar, främst på att sälja tv-rättigheter. Tävlingsarrangörerna är förvaltarna av sportens arv och ikoner, och de är såklart också maktfaktorer. Nu i sommar blåstes den senaste konflikten mellan ASO och cykelförbundet UCI av, efter att ASO hotat med att dra sig ur World Tour, vilket alltså skulle innebära att till exempel Tour de France inte skulle ingå i sportens högsta division, eller vad man nu ska kalla det.

Olika aktörer vill reformera sporten, framförallt lagen som menar att deras affärsmodell inte är hållbar, det går inte att tjäna pengar på att ha ett proffslag i cykel. De har ingen inkomstkälla utöver sponsorer och ibland andra rika finansiärer och ägare. Därför för också lagen en väldigt osäker tillvaro och ett cykellag har ofta en begränsad livslängd. Tävlingsarrangörerna delar såklart inte med sig av sina inkomster frivilligt, och nu har en rad av de största lagen startat Velon, som de säger istället för att försöka ta en del av den befintliga kakan, ska skapa nya inkomstkällor. Det är rätt vagt vad de egentligen ska göra, men bland annat ligger de bakom kamerorna på cyklarna som har kommit de senaste åren.

Det som ASO emotsätter sig är en utveckling mot en mer enhetlig sport, med en mer stängd cirkus, mer likt formel 1 eller amerikansk idrott. Ibland hörs till exempel begreppet ”season long narrative”, det sägs att vanligt folk inte förstår cykelsporten om inte säsongen är mer strömlinjeformad och det finns någonting typ en världscup att följa. Ett delvis obegripligt resonemang, då tävlingar som till exempel Tour de France har oerhört starka och attraktiva varumärken som knappast skulle stärkas av någon säsongslång cup eller liga. Problemet är att det är en enskild aktör, ASO, som äger det varumärket. Många lag vill ha någonting som ger inkomster till fler än tävlingsarrangörerna, någonting som lagen kan vara delaktiga i att tjäna pengar på.

Kring de där linjerna har det tampats i rätt många år, men Tour de France är som alla vet Tour de France, cykelsporten är så mycket mindre utan Touren att de som sitter med den på sin hand, det vill säga ASO, såklart har det ultimata trumfkortet i alla förhandlingar och är ganska omöjliga att rucka på. Giro d’Italia är ju också rätt viktigt, men RCS brukar vara en mer samarbetsvillig och mer utvecklingsbenägen faktor än ASO.

Vilket tar oss till ämnet: RCS nye ägare. Den stora nyheten i Italien är såklart att den koncern där landets största tidning Corriere della Sera ingår, byter ägare. Urbano Cairo, en inte jättestor affärsman, ägare av fotbollsklubben Torino bland annat, är den som har köpt majoriteten av RCS. R:et kommer från Rizzoli som är ett av de stora förlagen, och koncernen har varit ett centrum för bank- och finansmakten i Milano, ”il salotto buono” som man säger, där tjänster och gentjänster utbyts. Men nu kommer Cairo in och säger sig vilja bryta med det. Han är inte intresserad av maktspel utan av att vända utvecklingen och göra företagen lönsamma, säger han. Tydligen kallar en del av hans medarbetare honom för Urban Cowboy.

Den del av koncernen som han själv nämner först i intervjuer är – inte Corriere della Sera eller Gazzetta dello Sport eller spanska El Mundo eller Marca – utan Giro d’Italia.

– En prioritet är Giro d’Italia som idag omsätter bara 25 miljoner mot Tour de Frances 110. Båda tävlingarna ses i över 160 länder i världen och om man agerar kring sponsorer, tv-rättigheter och etapper kan inkomsterna från Girot öka ordentligt, säger han till Repubblica.

Cairo startade sin karriär som annonssäljare i Silvio Berlusconis företag på 80-talet, vilket kanske är en perfekt bakgrund för en tävlingsarrangör i den kommersiella och sponsordrivna cykelsporten. Tävlingar som Tour de France och Giro d’Italia startade för att göra reklam för tidningar – nu är idrottsarrangemangen en viktig inkomstkälla i mediekoncerner som RCS, där papperstidningarna har svårt att överleva.

Cairo köpte för ett par sedan tv-kanalen La 7, som han gjorde lönsam på bara ett år genom nedskärningar. Nu vill han använda sig av cross-promotion mellan sina olika företag, frågan är vad det kan betyda för Girot, La 7 och public service-kanalen Rai. De senare har i en evighet producerat och sänt tävlingen.

Det ryktades ett tag att kinesiska Wanda, som äger sporträttighetsföretaget Infront, skulle samarbeta med Cairo om att ta över RCS. Infront producerar bland annat alla skidtävlingar i världscupen (allt det som syns i Vinterstudion) och har inte minst ett mycket stort inflytande på italiensk fotboll, som rådgivare åt ligaföreningen och med inblandning i flera klubbar. Nyligen slöt Infront ett långtidsavtal om samarbete med Velon. Hur de här nya aktörerna: Velon, Infront, Cairo, kommer att att förändra cykelsporten återstår att se.

What did daddy win you?

cavendishfamilj

Vissa dagar är fyllda av ofullständiga kopplingar. I går var dagen då Frankrike stod värd för en EM-final i fotboll och nästan (den gick ju egentligen i mål i Andorra) årets första Tour de France-etapp med målgång uppför. I går var även dagen då både Alberto Contador och Cristiano Ronaldo var tvungna att kliva av i förtid på grund av skador. Contador som blivit mer än lite kritiserad för positiva dopningstest, clenbuterol och kontaminerat kött hade helt plötsligt stora delar av cykelvärldens sympatier på sin sida. Samma sak gällde den ständigt bespottade Cristiano Ronaldo. Även om hans fotbollsantagonister har svårt att hitta ett bättre argument till sina negativa åsikter än ”oskön”. Contador klev av sin cykel och vinkade farväl på Nixon-vis innan han satte sig i teambilen och accepterade att drömmen om ännu en Tour-vinst var över. Ronaldo satte sig uppgivet på Stade de France-gräsmatta samtidigt som en malfjäril satte sig på hans ögonbryn. Bara ett par minuter senare flög en liknande insekt in genom mitt fönster på Börjegatan i Uppsala och jag försökte se samband men fann bara faktumet att malfjärilar i mörkret söker sig till ljuset.

Det där var i går. Nu är det i dag. Dagen efter EM-finalen i fotboll men framförallt den första vilodagen efter nio raka etapper av Tour de France 2016. Och det härliga med Tour de France till skillnad mot det fotbolls-EM som många avfärdat som ”tråkigt” är att det, även när det är irriterande att Nairo Quintana inte attackerar när man vill, finns ett hundratal andra historier, uppgörelser, öden och paraplyer att fokusera på där bakom. Själv har jag som vanligt fastnat hos Mark Cavendish. Hans pånyttfödelse och nya plats i historieböckerna. Etappvinst 27, 28 och 29 i karriären tog honom förbi Bernard Hinault och upp på andraplats på den topplista som är flest etappvinster på Tour de France. En ständigt småsur Hinault pekade så klart på att Tour de France inte handlar om etapper utan totalvinster och visst har han rätt i det. Men om Hinault tävlingscyklade under en period där den bästa cyklisten kunde vinna det mesta så har Cavendish i ett betydligt bredare fält visat att han är den cyklist som bäst behärskat, bemästrat och dominerat sin egen specialitet.

Jag har ända sedan jag började följa cykelsporten haft en dragning mot klungspurten och har därmed även alltid varit svag för Mark Cavendish, och efter hans 29:e etappseger satte jag mig ner och kollade igenom varenda en och försökte se samband. Från ung, kaxig och vild i Columbia 2008 till rutinerad, eftertänksam och småbutter i Team Dimension Data 2016. Däremellan totalt överlägsen i HTC-Highroad och sedan en del av det superbrittiska Team Sky 2012. Märker ni hur cirkeln är på väg att slutas? Det som fanns mellan 2008 och 2016 var en spurtmisil i sin absolut bästa form, det som var 2008 och är 2016 något annat. 2008 var Cavendish en talang på frammarsch som spurtade bäst och snabbast på ren instinkt. 2016 är han tillbaka i den zonen: mer eller mindre uträknad på grund av hård konkurrens från Ivan Drago-Kittel men istället för att acceptera det maktbyte som såg ut att redan skett så har han klivit fram och återigen vunnit spurter på smartness och ren djävla hunger.

Det är det som är grejen med Mark Cavendish. Han var snabbast och bäst i klungans bästa spurttåg under flera år, men det är när hans instinkter får tala som jag gillar honom bäst. Det är samma sak vid sidan om cykeln. I ena segerintervjun tänker han på krigsoffer och gullar med dottern Delilah, ”-what did daddy win you? – flowers”, i nästa är han lika korthuggen som valfri förlorare och pratar om att det är långt kvar till Paris. Man vet aldrig riktigt vad man får men samtidigt gör man det; man får Mark Cavendish. Som i så mycket annat inom cykelsporten så känns det på riktigt och nu till skillnad från då så känns det inte längre bara kaxigt utan ofta även eftertänksamt. Tack för det.

/Oskar

Tårar, pappor och ett hjärta stort som ett hus

Så, häromdagen skrev jag om en besegrad och utdömd Vincenzo Nibali, som hade stoltheten i bitar och inte ens kunde hänga med sin mountainbikeåkande soigneur en kilometer tillbaka till hotellet efter etappen. Sedan, på två dagar, har allt hänt.

Efter skamkänslorna fick vi gårdagens befriande storgråt efter etappen, och idag, efter att han tagit Girosegern från deras son, var Esteban Chaves mamma och pappa de första som Nibali kramade om så fort Chaves gått i mål och saken var klar.

Jag ska inte rekapitulera hela förloppet i detta helgalna Giro, men på ett totalt osannolikt sätt har alltså Nibali gått från att vara borträknad och fyra och en halv minut efter, till att vinna Giro d’Italia. När han sade häromdagen att han inte ska bryta utan ska ta sig till målet i Turin trots att det hade gått så dåligt, så tror jag inte att ens han själv tänkte att han hade en chans att vända på tävlingen. Men han fick alltså dra på sig den rosa tröjan i dag, för första gången på de tre veckorna efter att ha gått förbi och tagit ledningen på de två sista stigningarna i hela Girot. Mer dramatik är det svårt att tänka sig att det kunde bli.

Vi kan spekulera i vad som hände med Nibali inför de här två dagarna. Tydligen hade han besök av sin akupunktör för tre dagar sedan. Detta kanske har någon slags placeboeffekt. Av någon anledning gick han bättre än de andra på de höga höjderna. En del misstänker som alltid andra grejor.

Nibali själv talar om en mental aspekt som har just med den sårade stoltheten att göra.

När Fredrik Kessiakoff var lagkamrat med honom så pratade han alltid beundrande om hur Nibali inte kände av press, och kunde koppla bort allt som hade med tävlingen att göra. Men Nibali har tyngts av favoritskapet, säger han själv nu.

Hans massör sade, också för tre dagar sedan, att Nibali plötsligt var mycket gladare än förut, och att de inte längre pratade om tävlingen, utan andra saker.

I Rais studio efter etappen i dag sade Nibali att publiken hade hjälpt honom.

– Det var en vändpunkt för mig. När jag förstod att oavsett hur det gick här i Giro d’Italia så tyckte folk om mig. Då förstod jag skulle ta det så lugnt som möjligt, för hur det än gick så skulle folk gilla mig ändå. Det har fått mig att reflektera mycket de senaste dagarna.

– När jag sade till mig själv att ”det går som det går, antingen vinner jag eller förlorar”, så befriade jag mig kanske lite från alla andra tankar. Jag cyklade med en mental frihet.

Nibalis pappa Salvatore har en annan förklaring. Precis före tempoetappen kom ju nyheten att en ung pojke från Nibalis hemstad Messina hade dött, påkörd av en bil. Rosario Costa var 14 år och var bland annat och hälsade på Nibali på den första etappen i Italien, i Catanzaro. Han cyklade i en klubb som har fått Nibalis namn, och familjerna kände varandra. De firade Pasquetta, annandag påsk ihop nyligen, och Nibalis pappa såg tydligen den lille Rosario som en extra son. I Gazzetta dello Sport berättar han idag att han efter gårdagens etapp direkt ringde till Rosarios pappa Stello.

– Stello grät. Det var som att han väntade på mitt samtal. Han sade att han också såg etappen och efter ett tag tog han ett foto av Rosario och lutade det mot tv:n. Just då gjorde Enzo den vinnande attacken. Just i det ögonblicket. Ett ödets tecken, sade Stello, som knappt kunde finna ord, berättar Salvatore Nibali.

– Jag kanske inte ens förtjänar en sådan son. Han har ett hjärta stort som ett hus.

– Ingen har riktigt förstått det, men det har  varit svårt för Enzo att cykla efter Rosarios död. Jag har pratat med honom de här dagarna, han var tyngd.

Och sen föll en tår även på Salvatore Nibalis kind. Man förstod det genom telefonen.

Skammens Giro

Det har cirkulerat ett citat bland italienska cyklister i sociala medier, bland annat retweetade Luca Paolini – ni vet han som förra året berättade att han blev beroende av sömnmedel och som en konsekvens av det även började använda kokain för att klara av sitt idrottande – denna mening. Jag vet inte varifrån citatet kommer, och det är svårt att översätta eftersom ordet ”gioco” på italienska på precis samma sätt som ”game” på engelska betyder både lek och spel. I alla fall: ”Il ciclismo non è un gioco”, ”Cykelsporten är inte en lek/ett spel”, är budskapet. Det är ”en hård, grym sport som kräver stora uppoffringar. Man spelar fotboll, tennis, hockey, men man spelar inte cykel.”

Spridandet av det här citatet verkar vara kulmen på några extremt machoistiska dagar i Giro d’Italia.

Jag slogs först av ett annat inlägg, från Vincenzo Nibalis allra trognaste hjälpryttare Valerio Agnoli. Han har i princip dedikerat hela sin karriär till att hjälpa Nibali. På en av vilodagarna på Girot gjorde han en snabbvisit hemma i Monaco för att träffa sin tre dagar gamla son för första gången.

Några dagar senare skrev han om hur han skämdes för att tvingas bryta Girot. ”Den största förödmjukelsen i mitt liv, att se mina lagkamrater åka iväg och jag är fast här”, skrev han på Instagram efter att ha dragits med i en krasch och fått frakturer på armen, ”som gör att jag inte kan bromsa”. ”Jag hade föredragit att gå över maxtiden.”

Vilken miljö, kultur, säger detta någonting om? Astana? Fredrik Kessiakoff har berättat en del skräckinjagande historier för mig om vad som förväntas av en där utan hänsyn till smärta och skador, jag ska inte upprepa dem här utan länkar till detta.

Eller är det cykelsporten som ingjuter denna skam? Sporten som inte är en lek? Eller är det italiensk cykelsport som fortfarande är oldschool macho? Eller är det idrott, bara? Eller allt ovanstånde?

En annan Astanaåkare, Vincenzo Nibali, den store favoriten som alla i Italien undrar varför han inte är bäst som vanligt, skrev en fin tweet efter att han tappade tid i helgen. Den var samtidigt rörande eftersom den säger någonting om förväntningarna på honom.

”Det finns bra dagar och dåliga. Idag var en av de senare! Leendet har jag alltid kvar! Jag är mänsklig och det skäms jag inte för. #NeverGiveUp”

Som om han hade någonting att skämmas för. Men skäms, det gör han ändå, ännu mer efter etappen i tisdags då han förlorade ännu mer tid. Gazzetta dello Sport beskriver hur han efteråt inte ens kunde hålla hjulet på mekanikern som på en mountainbike eskorterade honom en kilometer från mållinjen till lagets hotell, efter att den nedslagna stjärnan hade sagt åt journalisterna att lämna honom ifred. Vid nio på kvällen kom han ut igen, men ville inte filmas.

– Nej, varför vill ni såra min stolthet ännu mer? Jag är redan i bitar, sade han.

Han pratade ändå en del, och sade att det som har hänt, att han har misslyckats och tappat tid, är förödmjukande för honom. Han lovade att han ska ta sig till målet i Turin och inte ge upp, och det löftet känns ändå fint som hans tweet. Att han inte åker hem och gömmer sig och skäms, utan står för att han är mänsklig och låter ett resultat som blir så mycket sämre än han hade tänkt skrivas in i historieböckerna.

Samma löfte från Giovanni Visconti i Movistar har en annan klang. Han vurpade i fredags, slog i bröstet, röntgades efter etappen, men frakturer syns inte alltid direkt efteråt. Efter den hårda etappen i tisdags, när alla favoriterna attackerade varandra i backarna, och hans lagkamrat Valverde vann, sade han såhär till Gazzetta dello Sport:

– Jag är arg. Jag satt ner hela etappen, jag andades inte bra. Vid målet kräktes jag nästan av smärtan. Ilskan kommer av att jag inte bara ville vara bland de trettio första, utan med Valverde.

Han blev 29:a, tio minuter bakom täten. Efter etappen ville laget att han skulle röntgas igen.

– Men jag vägrade. Egentligen är jag säker på att jag har ett brutet revben. Men att få det bekräftat av röntgen förändrar egentligen ingenting. Jag hoppas inombords att jag känner mig bättre på cykeln dag för dag. Och det här Giro d’Italia vill jag fullfölja. Till varje pris.

Han är kvar i tävlingen.