Reportage: På träningsläger med Reck och Degenkolb

Jag har skrivit massor om bland annat Tour de France i det nya numret av Bicycling. För den som inte får nog tänkte jag publicera mitt reportage om Mattias Reck och John Degenkolb från i våras och samma tidning här, lagom till att Degenkolb ska försöka vinna sin första Tour de France-etapp. Plus bildbonanza!

Skärmavbild 2017-06-29 kl. 19.40.56

John Degenkolb gör ett tecken med handen, han vill säga någonting.

Von der rückseite, okay?

Det är grå vår på Mallorca, och den lilla träningsgruppen är på väg till berget Puig de Randa på den södra delen av ön. Vi tar det von der rückseite, från baksidan, meddelar världsstjärnan när han tittar in genom bilfönstret.

Mattias Reck kör. Han är Degenkolbs tränare, och följer efter cyklisterna med vattendunkar, extrahjul, bars och regnjackor i hyrbilen. De är egentligen en trio som är här. När Degenkolb bestämde sig för att lämna det som då hette Giant-Alpecin för storlaget Trek-Segafredo inför säsongen, tog han med sig Reck och sin närmaste hjälpryttare Koen de Kort, som nu cyklar bredvid honom.

En massör finns också på lägret, och Degenkolbs nye, personlige mekaniker följer med ut på rundan idag tillsammans med sin flickvän som är tävlingscyklist. Koen de Korts fru Kaitlin är kvar på hotellet, och på söndag kommer Degenkolbs fru också. Det är inget uppstyrt teamläger, här är inte fullt av journalister, sponsorer och lagpersonal. Det är bara de.

Reck kan inte ön lika bra, så Degenkolb som är hemmastadd på Mallorca får välja sina mysvägar.

– Det är rätt trevligt att ha det på det viset. Man tar hand om varandra. De tar hand om mig, definitivt. De kräver inte att jag ska ha koll på allt. Och det är väl för att man tycker om varandra tillräckligt mycket, och de vet att jag är bra på det jag är bra på, säger Reck.

Han är gammal SO-lärare, med universitetsutbildning i historia och religion, men självlärd på cykelträning.

– Det är helt knepigt, säger han själv om sin bakgrund, men han har stor nytta av samhällsvetenskapen.

– Att få det akademiska tänkandet, att ta till sig forskning, kritiskt tänkande, att vända och vrida på problem, att se helheter – det hade ju inte funkat annars.

När Trek-Segafredo anställde honom trodde de att han var tysk, och var på väg att ge honom en mejladress med namnet ”Matze Reck”. Hans pappa är förvisso från Tyskland och han pratar tyska med Degenkolb, men han är uppväxt i Ängelholm och bor i Göteborg.

Få förväntar sig att en svensk ska träna en av världens bästa cyklister, men under tre år med Giant, hans första jobb på internationell toppnivå, låg Recks träning bland annat bakom Degenkolbs stora genombrott: klassikerdubbeln med segrar i Paris-Roubaix och Milano-Sanremo samma vår.

Tränarna är inte de mest synliga personerna i landsvägscykling, men de är oftast de ledare som cyklisterna har närmast kontakt med. Som Koen de Kort säger: ”det närmaste man kommer i cykelsporten att ha en chef”.

Olika åkare kräver olika förhållningssätt.

– Om man ibland nästan måste vara diktator med en del cyklister, så måste man vara demokratisk med andra. Jag är ju mer åt det demokratiska hållet om jag säger så. Men med de som har förtroende för mig, då har jag inga problem att bara säga att ”nu gör vi så här, punkt slut”, säger Reck.

Han ser ett gemensamt drag hos de cyklister som är bättre än alla andra, utöver den fysiska talangen.

– De låter inte andra styra deras liv. Om det är vissa grejor som de inte är bra på, ja, då ser de till att ha någon vid sin sida som de litar på, och så fungerar det bra. De ser hela tiden till att skapa det runt sig där det funkar. Man låter inte saker bara ske. Och sedan när de väl har någon som de litar på, då slappnar de av i det. Det är inte det att de hela tiden sitter och ifrågasätter min träning. Då får de ju inte lugn och ro. Utan ”bam, det här litar vi på, nu kör vi full gas här”. Så slappnar de av i det, och så kan de lägga fokus på någonting annat.

Degenkolb är nu ett av två affischnamn i Trek-Segafredo, bredvid Alberto Contador. Är man så stor ingår det i rollen att också vara lite av en chef själv.

– Jag gillar att jag har privilegiet att kunna påverka att saker är på rätt sätt. Alla kan inte det, det är en stor ära för mig, säger tysken när vi sätter oss ner i hotellobbyn på kvällen.

– Det spelar egentligen ingen roll om det är åkaren, soigneuren, mekanikern, kocken – alla måste ge 100 procent för att skapa en situation där jag också kan ge 100 procent. Det är också det som gör cykelsporten så attraktiv tycker jag, att man bara kan lyckas om man har en bra omgivning. Och den omgivningen kommer inte flygande till dig, du måste jobba för det, säger Degenkolb.

Det är en glad grupp som han har samlat omkring sig. Koen de Kort, som enligt Reck alltid är på bra humör, är spurtuppdragare och ska lära upp unga spurtare i Trek, men hans sociala förmåga är också viktig.

– Att prata med folk och få dem att känna sig bekväma, det är sådana saker som John gärna låter mig göra, så att han kan koncentrera sig på att vinna, säger holländaren.

Även de Kort har fått Reck som tränare sedan de bytte lag, och säger att han har börjat acceptera allt mer automatiskt vad svensken säger.

– I början försökte jag, du vet, ”kanske kan jag göra en timme mer”, försökte pusha. Och han sade nej, det är onödigt. Som åkare får det mig att känna att han vet vad han gör och verkligen är övertygad om att det som han säger att jag ska göra, det är rätt. Jag har haft tränare förut där de har sagt fyra timmar till mig och jag har sagt att jag vill göra sex, och de säger okej. Hur mycket har du tänkt på det då, om du tycker att sex också är okej?

Skärmavbild 2017-06-29 kl. 19.42.05

 

På väg till berget samlas en liten svans av motionärer på rulle bakom Degenkolb och de Kort. Ett par av turisterna hänger med ända till roten av backen, men när bilen puttrar uppför den knöggliga baksidan av Randa har vi bara de två proffsens ryggtavlor framför oss.

Det finns ett enda klart synligt tecken på att Degenkolb var med om en olycka för ett år sedan, och det är en liten plastsplint på det finger som nästan slets av i kraschen.

Det var på läger i Spanien, med Reck någonstans bakom i en bil precis som nu, som en kvinna svängde över sin bil på fel sida vägen och frontalkrockade med träningsgruppen där bland andra svenske Fredrik Ludvigsson också fanns med.

Reck var den förste som kom till olycksplatsen.

– Vi fick ju en ganska djup relation tidigt. Vilket också gjorde att när det hände och han låg där, så var det ganska naturligt att jag direkt när jag märkte att han ändå var vid medvetande frågade: ”ska vi ringa din fru?” Och hans telefon låg ju under honom, så han kunde inte komma åt den. Men då hade jag ju Lauras nummer. Då ringde jag upp, och så fick han den, och så pratade han.

Förra året blev mest ett långt, hårt jobb för att komma tillbaka för Degenkolb. Nu är han i fas och det finns ingen skillnad i hur Reck lägger upp träningen för honom, de ser inget annorlunda i hur han positionerar sig i klungan, hur han presterar fysiskt. Han skar upp ena armen, den är svagare än den andra, och vi sitter bakom vindrutan och försöker se om han inte håller den vänstra axeln lägre än den högra. Men kanske var det så redan förut.

– Man tittar på honom lite mer efter kraschen, säger Reck.

Det hade inte behövt vara uppenbart att han tycker om sin cyklist väldigt mycket, för han påpekar det själv.

– Jag gillade ju honom från början. Och det sade jag till honom efter ett tag också, att jag verkligen gillade honom. Sedan är det inte ett krav att man ska gilla varandra för att vara en bra tränare. Men det var ju så.

Reck åkte ner till Frankfurt och hälsade på och bodde hos Degenkolb, pratade med läkare och experter på sjukhuset, så att han kunde planera träningen efter rehaben.

– Det hade säkert också betydelse när han sedan frågade om jag ville följa med till Trek. Att jag brydde mig så mycket om honom att man åker dit och verkligen vill vara involverad i hans fortsättning.

Degenkolb säger att det är viktigt att komma varandra nära när man byter tränare, och det gick väldigt snabbt med Reck.

– Jag är väldigt tacksam för vår relation, säger tysken.

– Vi är inte bara kollegor som jobbar tillsammans. Jag ser inte honom som en anställd till exempel, vi är liksom vänner och det gör allting så mycket enklare.

Påverkade olyckan er relation?

– Jag tror att den absolut har påverkat den på ett positivt sätt. Jag tror att det förde oss ännu närmare än förut. Han var den förste att hjälpa mig när jag låg på marken. Det är en galen historia, och jag är bara väldigt glad att han var där med mig och kunde hålla mig lugn.

Skärmavbild 2017-06-29 kl. 19.40.21

 

Sent på kvällen sitter Mattias Reck längst inne i hotellbaren med ett glas öl och datorn framför sig. På skärmen ser det ut som ett slags kalender. Det är Trek-Segafredos egen version av träningsplattformen Today’s Plan. Här finns cyklisternas alla filer med data från träning och tävling, och oändliga analysmöjligheter.

Reck tar fram Degenkolbs powercurve från en etapp i Volta ao Algarve nyligen, där han förlorade mot André Greipel i spurten. Koen de Kort har tidigare på kvällen vittnat om att han sällan sett honom så arg.

En powercurve visar hur många watt, alltså hur stor effekt, en cyklist har producerat under olika tidsintervall. Vid 20 sekunder på den här kurvan kan man se att Degenkolb var på 99 procent av sina bästa 20 sekunder någonsin.

– Det är trevligt att kunna visa det. Även om han var jävligt sur för att han förlorade så kan man se här att det är väldigt nära det bästa.

– Det är ett bra sätt att ha kontakt med cyklisterna. När det går bra. När det går dåligt, då är det lite svårare, säger Reck och skrattar.

Hans jobb vid den här tiden på året är att med sin fingerspitzengefühl kalibrera formen till årets viktigaste tävlingar för Degenkolb. Han ska vara på topp i tre veckor: från Milano-Sanremo, över Flandern runt och till Paris-Roubaix.

Idag är den andra dagen av sex på lägret, och uppgiften för Degenkolb och de Kort var att få ihop fem timmar på cykeln totalt, göra styrkeintervaller på berget och avsluta med en spurtövning. Den här veckan är det fortfarande uppbyggnadsträning, och sedan blir etapploppet Paris-Nice den sista förberedelsen för klassikerna.

– Tävlingar är ju väldigt ostrukturerade, och för att kroppen ska kunna ta emot all den här ryckigheten, den här blandningen, så vill man bygga upp sig mer strukturerat, säger Reck.

– Så struktur, struktur, struktur, uppbyggnad – och så tävla, tävla, tävla med riktigt hög intensitet, blanda lite mer. Och sedan tillbaka, vila lite, få lite mer strukturerad träning för att bygga lite till, och så kötta, kötta, kötta igen.

Reck håller en lektion i hur ytterligheterna i träning passar väldigt bra ihop. Det mest grundläggande som man kan träna efter en viloperiod är lugn distans och kraft, som korta spurter eller knäböj. De är motsatser, och stör inte varandra. Ju närmare man kommer säsongen, desto fler moment som liknar varandra mer lägger man in.

En etapploppscyklist behöver mer nötande i mellanregistret, många timmar med snabbare distansåkning, medan en klassikeråkare och spurtare som Degenkolb ska ha mer polariserad träning. Lugnare distans och hårdare kraft.

Sista steget handlar sedan om att vara bra även efter många timmar i sadeln.

– Säg att han kan spurta i tio sekunder på 1 500 watt när han är fräsch. Om det droppar till 1 200 watt efter sex timmar, ja, då vinner han inte Sanremo. Det är det som är uthållighetsidrottens formtoppning, att ha peakar på slutet, säger Reck.

Hur kommer du fram till träningsschemat?

– Jag sitter bara och tänker. Det går inte att hitta någon lärobok som säger att man ska göra såhär.

Skärmavbild 2017-06-29 kl. 19.42.24

Fakta Mattias Reck

Ålder: 46.

Bor: I Göteborg med barnen Ella, 9, Gustav, 13 och frun Lisa.

Gör: Tränar bland andra John Degenkolb och Koen de Kort i Trek-Segafredo på ungefär halvtid, samt andra cyklister på olika nivåer, till exempel landslagsåkarna Sara Mustonen och Sara Olsson. Har en liten tränarroll på cykelgymnasiet i Skara.

Skärmavbild 2017-06-29 kl. 19.43.07

Snabba frågor

Hur mycket bättre är världens bästa om tio år, och på vad?

– Jag ser inte mycket mer som man skulle kunna krångla till och ändra på inom fysisk träning. Inte heller när det gäller kost och återhämtning. Det har ju hänt ganska mycket med det de senaste åren. Även med styrketräning. Den dagen de sänker UCI:s 6,8-kilosgrej (gränsen för vad en cykel får väga), då är det klart att de kommer att slå nya rekord i backarna. Men utifrån en tränares synvinkel så finns det liksom inte någon ny revolutionerande grej som skulle kunna ändra väldigt mycket.

Vad skulle damerna kunna förbättra?

– Att vara proffs länge som damcyklist är otroligt imponerande, det är en passion som måste vara otroligt stor. Du kan tänka dig så många tjejer som måste gå och oroa sig: får laget ihop de grejor som de har lovat och så vidare. De måste själva ordna mycket. Sedan är det svårt att se att det kommer att komma in mycket mer pengar och ruljans den närmaste framtiden. Men man kan ju hoppas på det. Då hade de definitivt haft chans att ta större kliv än herrarna.

Saknar du forskning om kvinnors träning?

– Den filosofin och det sättet som jag tränar folk på, mycket av det är forskning som är gjord ganska långt tillbaka, och den är gjord på män. Jag är absolut ingen expert på vad som är specifikt för kvinnor och jag brukar inte lägga så mycket vikt vid det heller. Där får de säga till mig hur de fungerar. Jag hoppas att det kommer mer.

Skulle du vilja veta mer om hur mensen påverkar?

– Absolut. Eftersom jag inte inte hittar tillräckligt mycket om det, så blir det att jag frågar utövaren i fråga. Sedan, kanske för att jag mest tränar killar, så har jag kanske inte varit tillräckligt drivande. Där skulle jag kunna bättra mig. Jag har ju tittat efter det, och jag hittar inte så mycket. Så jag har nöjt mig med det att det är väldigt individuellt.

– Men det finns en del forskning som jag tar hänsyn till. Överlag har styrketräning blivit någonting som införlivats mer och mer hos uthållighetsidrottare, och det har visat sig att det hjälper både för spurtare men också för ren uthållighet. Och det finns viss forskning som visar att tjejer har ännu mer nytta av det, och de ska också behålla styrketräningen närmare in på formtoppar.

Hur mycket krångligare är det att bli proffs som svensk jämfört med i ett klassiskt cykelland?

– Det är mycket svårare. Vi är bra på att få fram juniorer, vi tränar mycket och bra, så det har absolut inte med det att göra. Men när man kommer upp i U23-klassen ska det börja tävlas mer. Har man då inte tre, fyra mindre proffslag som kan vara ute mycket, så att du får mer erfarenhet och kan köra ett lopp på fyra timmar där det går fortast den fjärde timmen… I Sverige är klungan så liten och de bästa har ofta avgjort tävlingen långt före den fjärde timmen. Så det blir inte tillräckligt fort tillräckligt länge.

– Det spelar ingen roll hur bra du är, om du inte tävlar utomlands så blir det ingenting. Du kan inte bli proffs om du tävlar hemma, dels för att nivån är för låg och sedan är det ingen som vet vem du är. Det är rena lyckträffen om på de fyra, fem internationella tävlingar du kör, där är du så bra att du blir sedd.

Går det att vinna Touren ren?

– Jag är säker på att man kan vinna ren. Jag är helt säker på att Degenkolb är ren. Helt säker. Även om jag egentligen inte kan vara det, eftersom jag inte följer honom alltid. När man ser vad vissa i sina kroppar har möjlighet att göra – det känns inte lika främmande med sådana extrema värden när man jobbar med det. Jag har inte sett allting, men det går definitivt att vinna Milano-Sanremo och Paris-Roubaix, och Tom Dumoulin kunde ligga etta i Vueltan inför sista bergsetappen, och det kan jag säga var också helt rent.

Skärmavbild 2017-06-29 kl. 19.42.47

Vad är svenska cyklisters vanligaste misstag?

Motionären:

– Om man definierar motionär som någon som rör sig för att vara hälsosam, då spelar det egentligen ingen roll vilken typ av träning man gör. Tränar man tre, fyra gånger i veckan, då går det ju knappt att träna fel. Där är nog snarare problemet att folk inte hittar balansen i livet, att de tränar mer än vad familjelivet klarar eller man sätter upp större förväntningar än man borde eller sådär.

Elitmotionären:

– Elitmotionärer kan ofta få så otroligt fokus på träningen. Det är lite svenskt tycker jag själv, att man lägger ner så otroligt mycket träning under vintern, och så är man för trött mentalt och fysiskt för att orka med en hel säsong. Redan i mitten av oktober börjar det ju komma fram en massa bilder på folk: ”nu är det dags att sätta sig i tortyrkammaren i källaren”, och så börjas det dras igång intervaller på de här testcyklarna väldigt tidigt. När det har gått ett halvår så har fortfarande inte cykelsäsongen börjat.

Elitcyklisten:

– Vi har ju världens längsta försäsong i Sverige, och där tror jag att folk ska variera sig lite mer. Man måste dosera. Och då tror jag att man kan känna glädje i att hitta lite målsättningar i augusti, september. Många vilar ju då, och därför är de så sugna redan i oktober. Det skulle jag säga är ett ganska vanligt fenomen. Och det gäller nog även många elitcyklister. I augusti är det mycket tunnare i en elitklunga än vad det är april, maj.

Skärmavbild 2017-06-29 kl. 19.43.29

Skärmavbild 2017-06-29 kl. 20.24.51

Skärmavbild 2017-06-29 kl. 19.41.40

Annonser

Där var Coppi

A picture dating probably from the 1950s

Jag sade ju att Anna Maria Ortese var på Girot 1955. Hon var den första kvinnan som följde Girot som reporter, och skrev vacker poetisk prosa om tävlingen till ett magasin. Tydligen var hon delvis där för att följa med författaren Marcello Venturi, som hon var kär i.

Hon skrev såklart också om Fausto Coppi, vars hemby Castellania är dagens startstad. Coppi, som alla vet, som dog av malaria när han bara var 40 år, som ställde till med skandal när han lämnade sin fru för ”La Dama Bianca”, hans kärlek Giulia Occhini, och som fortfarande är en av världens bästa cyklister någonsin och då en av Italiens absolut mest populära personer.

Detta skrev Anna Maria Ortese om Coppi på Girot 1955. (Min översättning.)

En morgon, det var en varm och beslöjad morgon, vi talar inte om på vilken väg i Syditalien, såg vi äntligen Coppi. Bedforden stod parkerad på ett torg i en by, Morellato och Vergani hade gått ut för att langa mat till cyklisterna (varje lag fann mitt i gatan ett eget bord, och massören och chauffören som sträckte ut armarna för att ge påsar med lunch och flaskor till cyklisterna i flykten) och de, efter en timme och mer av väntan mitt bland flugorna och i hettan, kom emot oss som ett moln. Fler än tio lag passerade, mitt i en mänsklig korridor som, när cyklarna kom förbi, allt mer liknade en tratt, så mycket som den väntande folkmassan slöt sig kring åkarna, och till slut i ett enda vrål av kärlek, av beundran, av förskräckelse nästan, där var Coppi.

Han rörde sig framåt på ett otroligt sätt, även för en lekman: utan ansträngning med en lätthet och en kraft som inte kostade honom någonting, nästan som att han föll framåt och hans enda insats bestod i att kontrollera vissa krafter. Hans hjul, vi förstår inte hur, verkade vara högre och lättare än de andras, förtrollade hjul som hade hänryckt bonden från igår. Medan kroppen var orörlig, och nästan avslappnad, så rörde sig det pinade och hårda ansiktet som vi alla kände igen fram och tillbaka, med en särskild smärta, leende utan att le. Precis som alla åkares ansikten var det eldigt och dystert, ögonen lyste som av tårar, svett i ymniga mängder, eller vatten som hade hällts över kroppen, droppade från halsen och pannan. Som näbben på en utmattad rovfågel borrade hans näsa genom luften, det vita i dammet. Han kanske var utmattad men han flög. Det var som att han hade hundra andra åkare, i sig, och så fort en var trött grabbade han tag i nästa, tryckte fast honom på sadeln. Så, som en gud omtöcknad av sin egen kraft, mitt i en värld som han inte tyckte om, gång på gång bländad av avlägsna bilder och röster (bröts inte deras strålar i cykelns metall? lekte de inte kurragömma, med solstrålarna, bland molnen? var de inte där, hängandes i ett citronträd?), och jagad av de armarna och de besvikna ögonen, passerade italienarnas idol. Sedd bakifrån redan långt borta, såg han ut som ett barn som cyklar för första gången: han hade en osäker elegans, lite sorgsen.

(rosa) Flaggdag

giro

Imorgon, den 13 maj 2017, är det åtta år sedan Thomas ”Lövkvist” Löfkvist cyklade i den rosa ledartröjan på Giro d’Italia. Och i dag är de åtta år sedan han gick upp i den totalledning som gav honom den.

Den fjärde etappen av Giro d’Italia 2009 avgjordes på vägarna upp till skidorten San Martino di Castrozza. Totalledare vid starten var Alessandro Petacchi men Löfkvist och hans Columbia-High Road-kollega Michael Rogers låg bra till i sammandraget då de vunnit lagtempot på Girots första dag.

Med ett par kilometer kvar till mål låg den tyske evighetsmaskinen Jens Voigt ensam i utbrytning, men vid trekilometersmarkering var den jagande gruppen med Löfkvist och resten av de bästa klättrarna ikapp. Mest sugen på etappsegern verkade colombianen Mauricio Soler vara då han satte in ett par attacker, men någon större lucka fick han aldrig.

Etappen avgjordes istället i en spurt bland den 16-man stora gruppen där Danilo Di Luca var starkast. Det viktigaste för svensk del var dock att Löfkvist hängt med i tätgruppen hela vägen över linjen och gått i mål på samma tid som Di Luca. Det innebar en totalledning för svensken med totalt två sekunder ned till tvåan Di Luca, och sex sekunder ned till stallkamraten Rogers.

En rosa ledartröja på Giro d’Italia var så pass stort att till och med Sportbladet tog sig tid att ringa och prata med en svensk cyklist.

”Jag är sjukt glad. Jag trodde inte att det var orealistiskt inför Girot att jag någon gång skulle ha tröjan. Men att jag kommer behålla den ända till Rom är väl inte riktigt realistiskt. Vägen till en pallplats är väldigt lång men jag kommer göra mitt bästa”, sa Löfkvist när tidningen med samma färg som hans tröja ringde.

Som Löfkvist själv förutspådde blev det ingen rosa Eriksgata hela vägen in till Rom. Istället blev han av med totalledningen redan nästkommande dag, men frågan är om hans insats på den inte var än mer imponerande.

Även den femte etappen hade målgång uppför, den här gången på Europas högst belägna bergsplatå, även känd som Seiser Alm. Innan cyklisterna nådde mål hade storfavoriten Ivan Bassos lagkamrater i Liquigas kört slut på flera av de andra favoriterna, men med bara några hundra meter kvar till mål så var Löfkvist fortfarande med i täten.

Drömmen om etappseger dog dock när Denis Menchov och Danilo Di Luca ryckte ifrån och gjorde upp i en lång och seg spurt mot målet. Menchov var först över mållinjen, följd av Di Luca, medan en hårt kämpande Löfkvist trampade in närmast bakom. Det skiljde tre sekunder mellan Di Luca och Löfkvist i mål. Ingen stor marginal men den räckte för att Di Luca skulle ta över totalledningen och sno den rosa ledartröjan från Löfkvists axlar.

När Thomas Löfkvist till slut rullade in i Rom på den sista etappen av Giro d’Italia 2009 gjorde han det som 25:e man i sammandraget. Danilo Di Luca testade positivt för CERA under Girot och blev i efterhand av med sina resultat.

Så här åtta år senare är suget efter svenska framgångar i de stora etapploppen fortsatt stort. Fredrik Kessiakoffs (som förresten kom 10:a på den där 5:e etappen 2009) bergsframgångar i Touren och tempovinst i Vueltan samt Gustav Larsson tempovinst i Girot har hänt sedan dess, men en svensk i en huvudroll på bergsetapperna känns främmande.

Å andra sidan: när jag började titta på cykel blev jag imponerad bara när Larsson och Löfkvist anförde klungan på Champs-Elysées i FDJ:s vita tröjor. Vi får hoppas på att samma tröja finns med högt upp i ställningarna när Tobias Ludvigsson kör tempo i Girot om några dagar. För fortsätter den här framgångstorkan så börjar jag snart lobba för att den 12 maj ska bli flaggdag.

/Oskar

Svart madonna

Patti_Tindari_Schwarze_Madonna

Girot är nu på väg till Sicilien, där Vincenzo Nibali, Paolo Tiralongo, Salvatore Puccio och Giovanni Visconti har växt upp.

Intervjuad i Gazzetta dello Sport jämför sig 39-årige Paolo Tiralongo med öns vindruva.

– Jag är som Nero d’Avola, vinet från min hembygd. Ett vin som ska åldras, svart och starkt. Jag är också svarthyad, jag är stark och, i cykeltermer, är jag gammal. Numera kallar de mig för U Vecchiu, säger han.

Tiralongo gör sin sista grand tour, ett Giro som han kallar ”surrealistiskt”. Han cyklar för Astana som kom dit med en man mindre, utan kaptenen Michele Scarponi.

Efter söndagens etapp berättade Tiralongo i Rais sändning att han skiljdes från Scarponi på fredagen för två veckor sedan och hade bestämt träff med honom på Etna på måndagen. Men, på lördagen dog hans lagkamrat.

Tiralongo är uppväxt med Etna utanför fönstret och brukar åka och träna där, även om han nu bor i norra Italien. Han har en plan att försöka göra någonting när tisdagens etapp går i mål på vulkanen, för att hedra Scarponi. Han tar upp Mario Fazio, som var från Catania och 1949 lyckades vinna en etapp i Catania.

– Jag gör alltid korstecknet och ber om hjälp från de som jag har kära som inte finns mer. Nu ber jag till Scarponi, säger han.

Den femte etappen går i mål i Messina, där Vincenzo Nibali är född. Min favorithistoria om Vincenzo Nibalis Sicilien är den om honungen, och de kärlekskilometrar som hans föräldrar avverkade i bil, från Messina där de bor och har en videobutik, till Brescia i norra Italien, när Nibali vann Girot 2013. De hade med sig en plastpåse med honungsburkar till sin son, från föräldrarnas kompis Gabriele som var sjuksköterska på sjukhuset i Messina. Gabriele berättade för Gazzetta dello Sport om honungen:

– Femton bikupor, här och där, runt Messina. Här: apelsinblom och mandarin. Där: Akacia. En fantastisk blandning. Enzino är uppväxt på den här honungen.

Under förra årets Giro dog en pojke vars familj var vänner till Nibalis familj. 14-årige Rosario blev påkörd när han var ute och cyklade. När det hände såg Girot förlorat ut för Nibali, men sedan kom ju den där vändningen, när Steven Kruijswijk kraschade och tappade ledningen på Colle dell’Agnello. Nibali vann den etappen och det blev början på den osannolika upphämtning som gjorde att han tog hem hela tävlingen.

Nibalis pappa Salvatore berättade i Gazzetta dello Sport att han hade ringt till Rosarios pappa Stello under etappen, och medan de pratade, och grät, tog pojkens pappa ett foto av Rosario och lutade det mot tv:n där Girot stod på. Just i det ögonblicket gjorde hans son den avgörande attacken, sade Salvatore Nibali.

– Jag kanske inte ens förtjänar en sådan son. Han har ett hjärta stort som ett hus. Ingen har riktigt förstått det, men det har varit svårt för Enzo att cykla efter Rosarios död, sade han.

Jag vet inte hur Nibalis hjärta sedan fick honom att välja att representera en regim som Bahrains som fängslar och torterar oppositionella, men i det här Girot cyklar han oavsett med tyngden av ännu en bortgången vän, Michele Scarponi.

Kanske finner han styrka hos den svarta madonnan i Tyndaris, som han har en speciell förkärlek för. Svarta madonnor är bilder av jungfru Maria som finns lite överallt i Europa, där hon och jesusbarnet är avbildade med mörk hy. Girot passerar inte förbi Tyndaris, men det ligger utanför Messina, vid kusten, och är det första riktiga berg som Nibali cyklade upp för. Hans pappa tog honom upp dit och bjöd honom på glass.

En gång lånade Nibali sin kusins vespa och åkte till Tyndaris och lovade madonnan att han skulle ge henne den rosa tröjan. När han kom hem sade han till pappa Salvatore att ”madonnan har bett mig att vinna Girot”. Sedan gjorde han det.

Det är väl så de här mystiska sicilianska grejorna funkar: det är inte Rosarios foto som får Nibali att vinna en etapp, det är Nibali som vinner för Rosario, Tiralongo som försöker för Scarponi. Eller för den svarta madonnan.

Så här säger Nibali när han talar om sin gudstro i den katolska tidningen Credere:

– När man var barn hände det att man åkallade herren för att lyckas. Men, när man växer upp så förstår man att det inte finns någon mening med det. Man ska inte be för att få en seger i utbyte. Men jag ber ändå under tävlingar, och reciterar en Fader vår eller Ave Maria för mig själv, som jag lärde mig att göra som liten. Inte för att åkalla en seger numera, utan beskydd. Jag ber inte himlen om mer än att få komma tillbaka hel och frisk till mina kära.

En annan svart madonna finns för övrigt i Oropa, målgång på etapp 14.

Giro d’Italia-guide för det andra könet

Skärmavbild 2017-05-06 kl. 16.13.19

Dagens förstasida på Gazzetta dello Sports veckomagasin Sport Week ser ut såhär. Bilden är på Giorgia Palmas, Giro d’Italias ”madrina”, alltså gudmor om man ska översätta bokstavligen. Varje år utses en sådan, som ska vara någon slags värdinna för tävlingen och medverka i olika sammanhang. De brukar ha den mycket italienska yrkesbeskrivningen ”modell och showgirl”.  

Jag vill tro att reportern som fått uppgiften att skriva artikeln har trollat sin egen intervju, men jag vet inte. Den presenteras helt oironiskt vilket gör frågorna väldigt roliga.

De är baserade på de olika etapperna, och efter lite prat om skillnaderna mellan Sardinien och Sicilien är resten av frågorna de här:

På etapp 7 och 8 kommer vi till Apulien, ett område med starka traditioner. Har du några?

Vi rör oss norröver mot Abruzzo och Blockhaus, briganternas berg. Områden som är mindre kända för turister men väldigt vackra. Finns det något ställe som du inte kände till men som överraskade dig?

På etappen Foligno-Montefalco tar vi oss till Umbrien, Italiens hjärta. Förutom familjen, vad får ditt att slå?

Florens, renässansens vagga. Har du någon gång återfötts efter en mörk medeltid?

På den tolfte etappen kommer vi för första gången ut på motorvägen. Någonting för spurtare.

(Här avslöjar Palmas att hon tror att hon som mest kommit upp i 40-45 km/h på cykeln.)

Mellan Reggio Emilia och Tortona går vägen över Poslätten. Finns det någonting i ditt liv som är riktigt platt?

Den 14.e etappen går till helgedomen i Oropa, i Biella. Vad har du för förhållande till gudstro?

Vi kommer till fyra etapper som går uppför: Valdengo-Bergamo Alta, Rovertta Bormio, Tirano-Canazei och Moena-Ortisei. Vilka är dina uppförsbackar?

På den 19:e etappen kommer vi till Friuli, nära Italiens gräns. Har du någon gång varit nära att flytta utomlands?

Från Pordenone till Asiago återvänder vi till slättlandet. Finns det någonting som går som på räls, utan byten, i ditt liv?

Sista etappen: Monza-Milano. Vad är ditt nästa mål?

Skärmavbild 2017-05-06 kl. 16.18.30

Låt det storma kring Girot

Giro d’Italia står för dörren och efter en Valverde-tung vår behöver de 21 dagarna av cyklande runt Italien blåsa in lite nya, friska vindar.

Det är en högtidsstund ändå. Så här dagen innan Giro d’Italia börjar, för 100:e gången, och man får läsa på om och fundera kring det som komma skall. Det finns nämligen ingen karta jag uppskattar lika mycket som den över hur cyklisterna ska röra sig över det land som är så lätt att överösa med passionerade värdeord. I år är dock min känsla att Girot behöver leverera mer än vanligt, och det av rent egoistiska skäl.

Jag ska motvilligt erkänna att vårklassikerna inom cykelsporten aldrig riktigt varit mina. På grund av en aldrig sinande besatthet av att åka landet runt och följa ett fotbollslag från Uppsala så läser jag ofta mer om vårens tävlingar än jag ser. Och så där lite på avstånd får inte årets segrar från Greg Van Avermaet och Alejandro Valverde hjärtat att slå på samma sätt som Mathew Haymans seger gjorde ifjol. Det har varit för gamla (eller favorittunga) hjulspår. Så känslan inför Giro d’Italia 2017 är: någonting måste hända, och gärna något nytt. Och då blev startlistan en lätt deprimerande titt.

Bland favoriterna är det lätt att singla ut Vincenzo Nibali och Nairo Quintana, och det känns inte alls kul nog. Vi vet ju att Quintana har Tour de France som sitt stora mål, och trots att Nibali tidigare cyklat för det högst tveksamma Astana-stallet så blir han ännu svårare att ha kvar glädje för när han nu tävlar för Bahrains ära. Där bakom finns Geraint Thomas, vars ”usp” är att han är en trevlig britt i det som innan de senaste skandalerna var ett trevligt brittiskt stall, och hipsterfavoriten Thibaut Pinot som alldeles för ofta vikt ner sig när man börjat tro på honom.

Äsch, jag gnäller, men jag hittar inga spännande ljusglimtar i kampen om Giro d’Italias totalseger. Den onde och den gode från Holland då, tänker ni. Nej, jag är tveksam till om någon av Steven Kruijswijk eller Tom Dumoulin kommer att nå in i mitt för stunden bittra hjärta.

Men det jag vet är ändå det här: det viktigaste för att fullt ut njuta av ett treveckorslopp är att titta förbi de stora namnen och totalsegern, för där på vulkantopparna, i alperna och längs vinfälten är varje dag en ny tävling och en chans för helt nya bekantskaper att göra något exceptionellt. Det är alltid fantastiskt, så även den 100:e gången.

/Oskar

Ingenting hade varit på riktigt

Skärmavbild 2017-05-04 kl. 15.36.58

Det är dagen före Girot och jag läser om Gastone Nencini. Det är en fin liten artikel av författarinnan Anna Maria Ortese, som bevakade Giro d’Italia 1955. Hon skrev om avgörandet av tävlingen, men inte om vinnaren utan om han som förlorade, Gastone Nencini, 25-åringen som hade den rosa tröjan med två dagar kvar, när de två favoriterna och storstjärnorna i italiensk cykel just då, Fausto Coppi och Fiorenzi Magni, utnyttjade att nykomlingen punkterade och manövrerade ut honom.

Coppi vann etappen och Magni vann hela Girot, med bara 13 sekunders marginal. Nencini kom trea. Han lyckades vinna två år senare, och vann också Tour de France 1960. Han är den minst kända av Italiens Tourvinnare, jag vet inte riktigt varför.

Historien om hur det gick till 1955 påminner mig i alla fall om förra året, när Steven Kruijswijk kraschade i snön och förlorade allt, och de två favorittippade, Vincenzo Nibali och Esteban Chaves, lämnade honom bakom sig för att göra upp sinsemellan. Är det fel att säga att jag hoppas få se förlorare även i år? Jag menar inte för saken i sig, utan för att man dagen före Girot bara längtar efter att få följa hur historien ska utspela sig den här gången.

Jag roade mig med att översätta en bit av Anna Maria Orteses artikel. Det börjar dagen före vändningen, när Nencini pratar med en erfaren journalist på sitt hotellrum.

«Jag har den rosa tröjan.» «Om jag vore du skulle jag försöka hålla mig lugn.» «Lugn! Jag är lugn.» «Och jag skulle vara försiktig.» «Varför försiktig?» «Tja, för att göra någonting.» «Coppi hade det verkligen jobbigt.» «Och Magni också. Som en katt i närheten av en mus.» «Vadå?» Nencinis ögon strålade. Han hade inte hört någonting. Inte heller Coppi och Magni, på ett annat hotell i Trento, hade hört någonting. De vilade lugna, lite trötta, med ögonen halvöppna. Och folkhavet utanför, med en enda röst: «Coppi! Magni!» och, svagare: «Nencini!». Bara när de två stjärnorna, tidigt på eftermiddagen dagen därpå, började cykla framför honom, hänga av honom, på sitt tysta och fantastiska sätt som gjorde att de liknade hägringar, såg pojken i Leo klart. Han jagade, ropade, blev tvungen att stanna för en punktering, han tog upp jakten igen, föll, omtumlad, galen av smärta ropade han igen. De svarade långt bortifrån, med sina hejarop, publikmassorna; folket som omfamnade varandra när de två stjärnorna passerade; barn rullade på marken. Kvinnor snyftade lycksaliga. De två, inte längre med någon särskild brådska, leende, trampade vidare. Det var så, med de gamla idolernas triumf, och tårarna från Gastone Nencini som förgäves hade vunnit de fruktansvärda Dolomiterna, och inte längre hade sin rosa tröja (ingenting hade varit på riktigt, utom den omänskliga ansträngningen), som Girot avgjordes. Milano hade rättfärdigt hedrat alla, även den urstarke och uppriktige pojken hyllades länge, men han log inte; han verkade, för första gången, tänka på saker som var större, mer mystiska än Girot.