Där var Coppi

A picture dating probably from the 1950s

Jag sade ju att Anna Maria Ortese var på Girot 1955. Hon var den första kvinnan som följde Girot som reporter, och skrev vacker poetisk prosa om tävlingen till ett magasin. Tydligen var hon delvis där för att följa med författaren Marcello Venturi, som hon var kär i.

Hon skrev såklart också om Fausto Coppi, vars hemby Castellania är dagens startstad. Coppi, som alla vet, som dog av malaria när han bara var 40 år, som ställde till med skandal när han lämnade sin fru för ”La Dama Bianca”, hans kärlek Giulia Occhini, och som fortfarande är en av världens bästa cyklister någonsin och då en av Italiens absolut mest populära personer.

Detta skrev Anna Maria Ortese om Coppi på Girot 1955. (Min översättning.)

En morgon, det var en varm och beslöjad morgon, vi talar inte om på vilken väg i Syditalien, såg vi äntligen Coppi. Bedforden stod parkerad på ett torg i en by, Morellato och Vergani hade gått ut för att langa mat till cyklisterna (varje lag fann mitt i gatan ett eget bord, och massören och chauffören som sträckte ut armarna för att ge påsar med lunch och flaskor till cyklisterna i flykten) och de, efter en timme och mer av väntan mitt bland flugorna och i hettan, kom emot oss som ett moln. Fler än tio lag passerade, mitt i en mänsklig korridor som, när cyklarna kom förbi, allt mer liknade en tratt, så mycket som den väntande folkmassan slöt sig kring åkarna, och till slut i ett enda vrål av kärlek, av beundran, av förskräckelse nästan, där var Coppi.

Han rörde sig framåt på ett otroligt sätt, även för en lekman: utan ansträngning med en lätthet och en kraft som inte kostade honom någonting, nästan som att han föll framåt och hans enda insats bestod i att kontrollera vissa krafter. Hans hjul, vi förstår inte hur, verkade vara högre och lättare än de andras, förtrollade hjul som hade hänryckt bonden från igår. Medan kroppen var orörlig, och nästan avslappnad, så rörde sig det pinade och hårda ansiktet som vi alla kände igen fram och tillbaka, med en särskild smärta, leende utan att le. Precis som alla åkares ansikten var det eldigt och dystert, ögonen lyste som av tårar, svett i ymniga mängder, eller vatten som hade hällts över kroppen, droppade från halsen och pannan. Som näbben på en utmattad rovfågel borrade hans näsa genom luften, det vita i dammet. Han kanske var utmattad men han flög. Det var som att han hade hundra andra åkare, i sig, och så fort en var trött grabbade han tag i nästa, tryckte fast honom på sadeln. Så, som en gud omtöcknad av sin egen kraft, mitt i en värld som han inte tyckte om, gång på gång bländad av avlägsna bilder och röster (bröts inte deras strålar i cykelns metall? lekte de inte kurragömma, med solstrålarna, bland molnen? var de inte där, hängandes i ett citronträd?), och jagad av de armarna och de besvikna ögonen, passerade italienarnas idol. Sedd bakifrån redan långt borta, såg han ut som ett barn som cyklar för första gången: han hade en osäker elegans, lite sorgsen.

(rosa) Flaggdag

giro

Imorgon, den 13 maj 2017, är det åtta år sedan Thomas ”Lövkvist” Löfkvist cyklade i den rosa ledartröjan på Giro d’Italia. Och i dag är de åtta år sedan han gick upp i den totalledning som gav honom den.

Den fjärde etappen av Giro d’Italia 2009 avgjordes på vägarna upp till skidorten San Martino di Castrozza. Totalledare vid starten var Alessandro Petacchi men Löfkvist och hans Columbia-High Road-kollega Michael Rogers låg bra till i sammandraget då de vunnit lagtempot på Girots första dag.

Med ett par kilometer kvar till mål låg den tyske evighetsmaskinen Jens Voigt ensam i utbrytning, men vid trekilometersmarkering var den jagande gruppen med Löfkvist och resten av de bästa klättrarna ikapp. Mest sugen på etappsegern verkade colombianen Mauricio Soler vara då han satte in ett par attacker, men någon större lucka fick han aldrig.

Etappen avgjordes istället i en spurt bland den 16-man stora gruppen där Danilo Di Luca var starkast. Det viktigaste för svensk del var dock att Löfkvist hängt med i tätgruppen hela vägen över linjen och gått i mål på samma tid som Di Luca. Det innebar en totalledning för svensken med totalt två sekunder ned till tvåan Di Luca, och sex sekunder ned till stallkamraten Rogers.

En rosa ledartröja på Giro d’Italia var så pass stort att till och med Sportbladet tog sig tid att ringa och prata med en svensk cyklist.

”Jag är sjukt glad. Jag trodde inte att det var orealistiskt inför Girot att jag någon gång skulle ha tröjan. Men att jag kommer behålla den ända till Rom är väl inte riktigt realistiskt. Vägen till en pallplats är väldigt lång men jag kommer göra mitt bästa”, sa Löfkvist när tidningen med samma färg som hans tröja ringde.

Som Löfkvist själv förutspådde blev det ingen rosa Eriksgata hela vägen in till Rom. Istället blev han av med totalledningen redan nästkommande dag, men frågan är om hans insats på den inte var än mer imponerande.

Även den femte etappen hade målgång uppför, den här gången på Europas högst belägna bergsplatå, även känd som Seiser Alm. Innan cyklisterna nådde mål hade storfavoriten Ivan Bassos lagkamrater i Liquigas kört slut på flera av de andra favoriterna, men med bara några hundra meter kvar till mål så var Löfkvist fortfarande med i täten.

Drömmen om etappseger dog dock när Denis Menchov och Danilo Di Luca ryckte ifrån och gjorde upp i en lång och seg spurt mot målet. Menchov var först över mållinjen, följd av Di Luca, medan en hårt kämpande Löfkvist trampade in närmast bakom. Det skiljde tre sekunder mellan Di Luca och Löfkvist i mål. Ingen stor marginal men den räckte för att Di Luca skulle ta över totalledningen och sno den rosa ledartröjan från Löfkvists axlar.

När Thomas Löfkvist till slut rullade in i Rom på den sista etappen av Giro d’Italia 2009 gjorde han det som 25:e man i sammandraget. Danilo Di Luca testade positivt för CERA under Girot och blev i efterhand av med sina resultat.

Så här åtta år senare är suget efter svenska framgångar i de stora etapploppen fortsatt stort. Fredrik Kessiakoffs (som förresten kom 10:a på den där 5:e etappen 2009) bergsframgångar i Touren och tempovinst i Vueltan samt Gustav Larsson tempovinst i Girot har hänt sedan dess, men en svensk i en huvudroll på bergsetapperna känns främmande.

Å andra sidan: när jag började titta på cykel blev jag imponerad bara när Larsson och Löfkvist anförde klungan på Champs-Elysées i FDJ:s vita tröjor. Vi får hoppas på att samma tröja finns med högt upp i ställningarna när Tobias Ludvigsson kör tempo i Girot om några dagar. För fortsätter den här framgångstorkan så börjar jag snart lobba för att den 12 maj ska bli flaggdag.

/Oskar

Svart madonna

Patti_Tindari_Schwarze_Madonna

Girot är nu på väg till Sicilien, där Vincenzo Nibali, Paolo Tiralongo, Salvatore Puccio och Giovanni Visconti har växt upp.

Intervjuad i Gazzetta dello Sport jämför sig 39-årige Paolo Tiralongo med öns vindruva.

– Jag är som Nero d’Avola, vinet från min hembygd. Ett vin som ska åldras, svart och starkt. Jag är också svarthyad, jag är stark och, i cykeltermer, är jag gammal. Numera kallar de mig för U Vecchiu, säger han.

Tiralongo gör sin sista grand tour, ett Giro som han kallar ”surrealistiskt”. Han cyklar för Astana som kom dit med en man mindre, utan kaptenen Michele Scarponi.

Efter söndagens etapp berättade Tiralongo i Rais sändning att han skiljdes från Scarponi på fredagen för två veckor sedan och hade bestämt träff med honom på Etna på måndagen. Men, på lördagen dog hans lagkamrat.

Tiralongo är uppväxt med Etna utanför fönstret och brukar åka och träna där, även om han nu bor i norra Italien. Han har en plan att försöka göra någonting när tisdagens etapp går i mål på vulkanen, för att hedra Scarponi. Han tar upp Mario Fazio, som var från Catania och 1949 lyckades vinna en etapp i Catania.

– Jag gör alltid korstecknet och ber om hjälp från de som jag har kära som inte finns mer. Nu ber jag till Scarponi, säger han.

Den femte etappen går i mål i Messina, där Vincenzo Nibali är född. Min favorithistoria om Vincenzo Nibalis Sicilien är den om honungen, och de kärlekskilometrar som hans föräldrar avverkade i bil, från Messina där de bor och har en videobutik, till Brescia i norra Italien, när Nibali vann Girot 2013. De hade med sig en plastpåse med honungsburkar till sin son, från föräldrarnas kompis Gabriele som var sjuksköterska på sjukhuset i Messina. Gabriele berättade för Gazzetta dello Sport om honungen:

– Femton bikupor, här och där, runt Messina. Här: apelsinblom och mandarin. Där: Akacia. En fantastisk blandning. Enzino är uppväxt på den här honungen.

Under förra årets Giro dog en pojke vars familj var vänner till Nibalis familj. 14-årige Rosario blev påkörd när han var ute och cyklade. När det hände såg Girot förlorat ut för Nibali, men sedan kom ju den där vändningen, när Steven Kruijswijk kraschade och tappade ledningen på Colle dell’Agnello. Nibali vann den etappen och det blev början på den osannolika upphämtning som gjorde att han tog hem hela tävlingen.

Nibalis pappa Salvatore berättade i Gazzetta dello Sport att han hade ringt till Rosarios pappa Stello under etappen, och medan de pratade, och grät, tog pojkens pappa ett foto av Rosario och lutade det mot tv:n där Girot stod på. Just i det ögonblicket gjorde hans son den avgörande attacken, sade Salvatore Nibali.

– Jag kanske inte ens förtjänar en sådan son. Han har ett hjärta stort som ett hus. Ingen har riktigt förstått det, men det har varit svårt för Enzo att cykla efter Rosarios död, sade han.

Jag vet inte hur Nibalis hjärta sedan fick honom att välja att representera en regim som Bahrains som fängslar och torterar oppositionella, men i det här Girot cyklar han oavsett med tyngden av ännu en bortgången vän, Michele Scarponi.

Kanske finner han styrka hos den svarta madonnan i Tyndaris, som han har en speciell förkärlek för. Svarta madonnor är bilder av jungfru Maria som finns lite överallt i Europa, där hon och jesusbarnet är avbildade med mörk hy. Girot passerar inte förbi Tyndaris, men det ligger utanför Messina, vid kusten, och är det första riktiga berg som Nibali cyklade upp för. Hans pappa tog honom upp dit och bjöd honom på glass.

En gång lånade Nibali sin kusins vespa och åkte till Tyndaris och lovade madonnan att han skulle ge henne den rosa tröjan. När han kom hem sade han till pappa Salvatore att ”madonnan har bett mig att vinna Girot”. Sedan gjorde han det.

Det är väl så de här mystiska sicilianska grejorna funkar: det är inte Rosarios foto som får Nibali att vinna en etapp, det är Nibali som vinner för Rosario, Tiralongo som försöker för Scarponi. Eller för den svarta madonnan.

Så här säger Nibali när han talar om sin gudstro i den katolska tidningen Credere:

– När man var barn hände det att man åkallade herren för att lyckas. Men, när man växer upp så förstår man att det inte finns någon mening med det. Man ska inte be för att få en seger i utbyte. Men jag ber ändå under tävlingar, och reciterar en Fader vår eller Ave Maria för mig själv, som jag lärde mig att göra som liten. Inte för att åkalla en seger numera, utan beskydd. Jag ber inte himlen om mer än att få komma tillbaka hel och frisk till mina kära.

En annan svart madonna finns för övrigt i Oropa, målgång på etapp 14.

Giro d’Italia-guide för det andra könet

Skärmavbild 2017-05-06 kl. 16.13.19

Dagens förstasida på Gazzetta dello Sports veckomagasin Sport Week ser ut såhär. Bilden är på Giorgia Palmas, Giro d’Italias ”madrina”, alltså gudmor om man ska översätta bokstavligen. Varje år utses en sådan, som ska vara någon slags värdinna för tävlingen och medverka i olika sammanhang. De brukar ha den mycket italienska yrkesbeskrivningen ”modell och showgirl”.  

Jag vill tro att reportern som fått uppgiften att skriva artikeln har trollat sin egen intervju, men jag vet inte. Den presenteras helt oironiskt vilket gör frågorna väldigt roliga.

De är baserade på de olika etapperna, och efter lite prat om skillnaderna mellan Sardinien och Sicilien är resten av frågorna de här:

På etapp 7 och 8 kommer vi till Apulien, ett område med starka traditioner. Har du några?

Vi rör oss norröver mot Abruzzo och Blockhaus, briganternas berg. Områden som är mindre kända för turister men väldigt vackra. Finns det något ställe som du inte kände till men som överraskade dig?

På etappen Foligno-Montefalco tar vi oss till Umbrien, Italiens hjärta. Förutom familjen, vad får ditt att slå?

Florens, renässansens vagga. Har du någon gång återfötts efter en mörk medeltid?

På den tolfte etappen kommer vi för första gången ut på motorvägen. Någonting för spurtare.

(Här avslöjar Palmas att hon tror att hon som mest kommit upp i 40-45 km/h på cykeln.)

Mellan Reggio Emilia och Tortona går vägen över Poslätten. Finns det någonting i ditt liv som är riktigt platt?

Den 14.e etappen går till helgedomen i Oropa, i Biella. Vad har du för förhållande till gudstro?

Vi kommer till fyra etapper som går uppför: Valdengo-Bergamo Alta, Rovertta Bormio, Tirano-Canazei och Moena-Ortisei. Vilka är dina uppförsbackar?

På den 19:e etappen kommer vi till Friuli, nära Italiens gräns. Har du någon gång varit nära att flytta utomlands?

Från Pordenone till Asiago återvänder vi till slättlandet. Finns det någonting som går som på räls, utan byten, i ditt liv?

Sista etappen: Monza-Milano. Vad är ditt nästa mål?

Skärmavbild 2017-05-06 kl. 16.18.30

Låt det storma kring Girot

Giro d’Italia står för dörren och efter en Valverde-tung vår behöver de 21 dagarna av cyklande runt Italien blåsa in lite nya, friska vindar.

Det är en högtidsstund ändå. Så här dagen innan Giro d’Italia börjar, för 100:e gången, och man får läsa på om och fundera kring det som komma skall. Det finns nämligen ingen karta jag uppskattar lika mycket som den över hur cyklisterna ska röra sig över det land som är så lätt att överösa med passionerade värdeord. I år är dock min känsla att Girot behöver leverera mer än vanligt, och det av rent egoistiska skäl.

Jag ska motvilligt erkänna att vårklassikerna inom cykelsporten aldrig riktigt varit mina. På grund av en aldrig sinande besatthet av att åka landet runt och följa ett fotbollslag från Uppsala så läser jag ofta mer om vårens tävlingar än jag ser. Och så där lite på avstånd får inte årets segrar från Greg Van Avermaet och Alejandro Valverde hjärtat att slå på samma sätt som Mathew Haymans seger gjorde ifjol. Det har varit för gamla (eller favorittunga) hjulspår. Så känslan inför Giro d’Italia 2017 är: någonting måste hända, och gärna något nytt. Och då blev startlistan en lätt deprimerande titt.

Bland favoriterna är det lätt att singla ut Vincenzo Nibali och Nairo Quintana, och det känns inte alls kul nog. Vi vet ju att Quintana har Tour de France som sitt stora mål, och trots att Nibali tidigare cyklat för det högst tveksamma Astana-stallet så blir han ännu svårare att ha kvar glädje för när han nu tävlar för Bahrains ära. Där bakom finns Geraint Thomas, vars ”usp” är att han är en trevlig britt i det som innan de senaste skandalerna var ett trevligt brittiskt stall, och hipsterfavoriten Thibaut Pinot som alldeles för ofta vikt ner sig när man börjat tro på honom.

Äsch, jag gnäller, men jag hittar inga spännande ljusglimtar i kampen om Giro d’Italias totalseger. Den onde och den gode från Holland då, tänker ni. Nej, jag är tveksam till om någon av Steven Kruijswijk eller Tom Dumoulin kommer att nå in i mitt för stunden bittra hjärta.

Men det jag vet är ändå det här: det viktigaste för att fullt ut njuta av ett treveckorslopp är att titta förbi de stora namnen och totalsegern, för där på vulkantopparna, i alperna och längs vinfälten är varje dag en ny tävling och en chans för helt nya bekantskaper att göra något exceptionellt. Det är alltid fantastiskt, så även den 100:e gången.

/Oskar

Ingenting hade varit på riktigt

Skärmavbild 2017-05-04 kl. 15.36.58

Det är dagen före Girot och jag läser om Gastone Nencini. Det är en fin liten artikel av författarinnan Anna Maria Ortese, som bevakade Giro d’Italia 1955. Hon skrev om avgörandet av tävlingen, men inte om vinnaren utan om han som förlorade, Gastone Nencini, 25-åringen som hade den rosa tröjan med två dagar kvar, när de två favoriterna och storstjärnorna i italiensk cykel just då, Fausto Coppi och Fiorenzi Magni, utnyttjade att nykomlingen punkterade och manövrerade ut honom.

Coppi vann etappen och Magni vann hela Girot, med bara 13 sekunders marginal. Nencini kom trea. Han lyckades vinna två år senare, och vann också Tour de France 1960. Han är den minst kända av Italiens Tourvinnare, jag vet inte riktigt varför.

Historien om hur det gick till 1955 påminner mig i alla fall om förra året, när Steven Kruijswijk kraschade i snön och förlorade allt, och de två favorittippade, Vincenzo Nibali och Esteban Chaves, lämnade honom bakom sig för att göra upp sinsemellan. Är det fel att säga att jag hoppas få se förlorare även i år? Jag menar inte för saken i sig, utan för att man dagen före Girot bara längtar efter att få följa hur historien ska utspela sig den här gången.

Jag roade mig med att översätta en bit av Anna Maria Orteses artikel. Det börjar dagen före vändningen, när Nencini pratar med en erfaren journalist på sitt hotellrum.

«Jag har den rosa tröjan.» «Om jag vore du skulle jag försöka hålla mig lugn.» «Lugn! Jag är lugn.» «Och jag skulle vara försiktig.» «Varför försiktig?» «Tja, för att göra någonting.» «Coppi hade det verkligen jobbigt.» «Och Magni också. Som en katt i närheten av en mus.» «Vadå?» Nencinis ögon strålade. Han hade inte hört någonting. Inte heller Coppi och Magni, på ett annat hotell i Trento, hade hört någonting. De vilade lugna, lite trötta, med ögonen halvöppna. Och folkhavet utanför, med en enda röst: «Coppi! Magni!» och, svagare: «Nencini!». Bara när de två stjärnorna, tidigt på eftermiddagen dagen därpå, började cykla framför honom, hänga av honom, på sitt tysta och fantastiska sätt som gjorde att de liknade hägringar, såg pojken i Leo klart. Han jagade, ropade, blev tvungen att stanna för en punktering, han tog upp jakten igen, föll, omtumlad, galen av smärta ropade han igen. De svarade långt bortifrån, med sina hejarop, publikmassorna; folket som omfamnade varandra när de två stjärnorna passerade; barn rullade på marken. Kvinnor snyftade lycksaliga. De två, inte längre med någon särskild brådska, leende, trampade vidare. Det var så, med de gamla idolernas triumf, och tårarna från Gastone Nencini som förgäves hade vunnit de fruktansvärda Dolomiterna, och inte längre hade sin rosa tröja (ingenting hade varit på riktigt, utom den omänskliga ansträngningen), som Girot avgjordes. Milano hade rättfärdigt hedrat alla, även den urstarke och uppriktige pojken hyllades länge, men han log inte; han verkade, för första gången, tänka på saker som var större, mer mystiska än Girot.

Fill my dreams with flake of snow

537491_10151532339009873_1874295769_n

Landsvägscyklingen är en sport gjord för hjältar. Vare sig hjälten är en Thomas Voeckler som med öppen mun sliter sig kvar i en osannolik ledning på Tour de France eller en Johnny Hoogerland som flyger rakt in i ett taggtrådsstängsel bara för att fortsätta tävlingen dagen efter.

För cyklisterna på Milano-Sanremo anno 2013 var det en hjälteinsats bara att komma i mål.

Cykel. Buss. Cykel. Så blev 2013 års upplaga av Milano-Sanremo, tävlingen som kallas ”La Primavera”, uppdelad. När iskylan och det ymniga snöfallet blev för mycket bestämde sig arrangörerna för att bryta tävlingen och skjutsa cyklisterna över de svåraste passagerna. I den påtvingade halvtidspausen glödde twitter. ”Fucking. Freezing”, skrev Mark Cavendish, ”It’s snowing so much this could be biathlon. If so, can I be shot first?”, skrev Koen de Kort, och Taylor Phinney publicerade en bild där isen låg i en tjock hinna på hjälmen.

Tävlingen återupptogs i Cogoleto, 126 kilometer från mål, och när Gerard Ciolek sedan vann en meriterande seger så kunde vi bokföra en av, eller kanske vad som hade kunnat bli en av, de mest episka upplagorna av det 104 år gamla loppet.

Om vi tar fram blyertspennan och vrider tillbaka kassettbandet så hittar vi en årgång av Milano-Sanremo som, trots allt, var betydligt jobbigare.

Den 3 april 1910 avgjordes Milano-Sanremo för fjärde året i rad. Det var kallt och snöigt när de 71 cyklisterna gav sig iväg från starten i Milano. Över tolv timmar senare, med 289 trampade kilometer i benen, gick den 25 år gamle fransmannen Eugène Christophe i mål som vinnare. Han var en av bara fyra cyklister som slutförde tävlingen.

Christophe har själv berättat om sina upplevelser den där söndagen i april.

christophe_e

”Jag tvingades stanna på grund av magont och kollapsade vid en sten bredvid vägen. Jag var genomfrusen.  Allt jag kunde göra var att vrida huvudet lite åt båda hållen. Jag förstod inte vilken fara jag var i – jag ville bara komma först till San Remo.  Jag tänkte på mitt kontrakt med cykelfabriken. Jag skulle få dubbla lönen vid vinst, och 300 francs i segerpengar.  

När jag låg där såg jag ett hus – och av ren tur så passerade en man förbi mig. Han stannade upp och började prata på italienska, så klart. Jag nickade mot huset och sa ”casa”, och han förstod. Han tog mig under armen och ledde mig till huset, som visade sig vara ett litet värdshus. Väl inne så klädde ägaren av mig mina genomblöta kläder och virade in mig en filt. Jag mumlade efter ”acqua caldo” och pekade på några flaskor med rom.

1910msr

Jag var där och värmde mig i runt 25 minuter och såg under den tiden fyra cyklister passera förbi utanför. Van Hauwer och Ernest Paul (två av hans konkurrenter) kom in i huset. De var så kylslagna att de stoppade händerna rakt i den öppna elden. Paul hade tappat en sko utan att märka det. Jag bestämde mig för att fortsätta.

Jag kände att kroppen började komma tillbaka men ägaren av värdshuset ville inte släppa iväg mig, och Ernest Paul sa, ”du är galen”. Till slut tvingades jag ljuga om att jag hade en vän som skulle ta mig till San Remo via tåg för att komma iväg”.

Christophe tog sig ut från värdshuset och stod sedan för en makalös insats. Han passerade de fyra cyklisterna framför honom och gick solo de sista 100 kilometerna in till målet. Stundtals i tron att han cyklat vilse. Tvåan Luigi Ganna gick i mål en timme efter Christophe men blev senare diskad då det kom fram att han åkt bil delar av sträckan.

Efter målgång togs Eugène Christophe direkt till sjukhus där han sedan blev kvar i en månad för att återhämta sig från frostskador på händerna och andra problem som kylan åsamkat kroppen. Det sägs att de tog ytterligare två år innan han var fullt återställd.

top20Cl_18_clip_image001

 

 

 

 

/Oskar