Jag sade ju att Anna Maria Ortese var på Girot 1955. Hon var den första kvinnan som följde Girot som reporter, och skrev vacker poetisk prosa om tävlingen till ett magasin. Tydligen var hon delvis där för att följa med författaren Marcello Venturi, som hon var kär i.
Hon skrev såklart också om Fausto Coppi, vars hemby Castellania är dagens startstad. Coppi, som alla vet, som dog av malaria när han bara var 40 år, som ställde till med skandal när han lämnade sin fru för ”La Dama Bianca”, hans kärlek Giulia Occhini, och som fortfarande är en av världens bästa cyklister någonsin och då en av Italiens absolut mest populära personer.
Detta skrev Anna Maria Ortese om Coppi på Girot 1955. (Min översättning.)
En morgon, det var en varm och beslöjad morgon, vi talar inte om på vilken väg i Syditalien, såg vi äntligen Coppi. Bedforden stod parkerad på ett torg i en by, Morellato och Vergani hade gått ut för att langa mat till cyklisterna (varje lag fann mitt i gatan ett eget bord, och massören och chauffören som sträckte ut armarna för att ge påsar med lunch och flaskor till cyklisterna i flykten) och de, efter en timme och mer av väntan mitt bland flugorna och i hettan, kom emot oss som ett moln. Fler än tio lag passerade, mitt i en mänsklig korridor som, när cyklarna kom förbi, allt mer liknade en tratt, så mycket som den väntande folkmassan slöt sig kring åkarna, och till slut i ett enda vrål av kärlek, av beundran, av förskräckelse nästan, där var Coppi.
Han rörde sig framåt på ett otroligt sätt, även för en lekman: utan ansträngning med en lätthet och en kraft som inte kostade honom någonting, nästan som att han föll framåt och hans enda insats bestod i att kontrollera vissa krafter. Hans hjul, vi förstår inte hur, verkade vara högre och lättare än de andras, förtrollade hjul som hade hänryckt bonden från igår. Medan kroppen var orörlig, och nästan avslappnad, så rörde sig det pinade och hårda ansiktet som vi alla kände igen fram och tillbaka, med en särskild smärta, leende utan att le. Precis som alla åkares ansikten var det eldigt och dystert, ögonen lyste som av tårar, svett i ymniga mängder, eller vatten som hade hällts över kroppen, droppade från halsen och pannan. Som näbben på en utmattad rovfågel borrade hans näsa genom luften, det vita i dammet. Han kanske var utmattad men han flög. Det var som att han hade hundra andra åkare, i sig, och så fort en var trött grabbade han tag i nästa, tryckte fast honom på sadeln. Så, som en gud omtöcknad av sin egen kraft, mitt i en värld som han inte tyckte om, gång på gång bländad av avlägsna bilder och röster (bröts inte deras strålar i cykelns metall? lekte de inte kurragömma, med solstrålarna, bland molnen? var de inte där, hängandes i ett citronträd?), och jagad av de armarna och de besvikna ögonen, passerade italienarnas idol. Sedd bakifrån redan långt borta, såg han ut som ett barn som cyklar för första gången: han hade en osäker elegans, lite sorgsen.
Klungan 